Kyrkorum bär på många berättelser, inte minst när de genomgått omfattande förändringar. Specialforskaren och universitetsläraren vid Åbo Akademi, docent Kim Groop berättar i sitt blogginlägg om tre kyrkorum som vittnar om stora omvandlingar.
Kyrkor bär på många berättelser. Många har ombyggts flera gånger om, konstverk har skapats, flyttats och målats över och många kyrkor har brandhärjats och restaurerats. I vår forskningsgrupp – Changing Spaces – brukar vi tala om kyrkor som minnespalimpsester. Med detta begrepp avser vi alla de lager av händelser, berättelser och minnen som de sakrala byggnaderna härbärgerar. Kyrkorna är på sätt och vis rumsliga narrativ. Vissa av dessa narrativ talar till byggnadens användare och mera sporadiska besökare medan andra förblir till synes stumma. I vårt projekt studerar vi tre byggnader – en i Sankt Petersburg, en i Leipzig och en i Helsingfors – som genomgått en dramatisk transformation under 1900-talet som har engagerat kyrkornas användare, politiker och medierna.
Golvet i Sankta Katarinakyrkan i Sankt Petersburg vittnar om kyrkans historia. Foto: Carola Nordbäck.
Kyrkorum och kommunismens spår
Efter Bolsjevikrevolutionen 1917 försämrades de kristnas situation dramatiskt i det som skulle bli Sovjetunionen. Under Stalins regim ansattes de kristna kyrkorna särskilt hårt. Den svensk-ryska Sankta Katarinakyrkan i Sankt Petersburg, med anor från 1600-talet, övertogs av staten. Församlingen upplöstes och många präster och församlingsmedlemmar mördades. Själva kyrkan blev en sportskola. Efter Sovjetunionens fall blev kyrkan åter kyrka; en svenskunderstödd kyrka med ett Sovjetiskt basketbollgolv. Minnena från Sovjettidens religionsförakt är färska. Ändå har den svensk-ryska församlingen inte avlägsnat de synliga märkena från Sovjettiden utan besökaren får lov att påminnas om Sovjettidens förtryck.
Även i tyska Leipzig led kyrkan under kommunismen. År 1968 sprängdes universitetets Paulinerkyrka och en ny rektorsbyggnad uppfördes på dess plats. Där altaret en gång stått restes ett massivt Karl Marx-monument. Rektorsbyggnaden revs i sin tur efter den tyska återföreningen och år 2017 invigde universitetet en ny (kombinerad) kyrka och solennitetssal. Den nya byggnaden påminner mycket om den gamla kyrkan, men är samtidigt fascinerande modern. Kyrkorummet inrymmer både led-upplysta glaspelare, det ursprungliga medeltidsaltaret och de konstskatter som hade räddats från den gamla universitetskyrkan. Samtidigt vittnar den nya byggnaden om föregångarens förstörelse. Arkitekten gav den östra fasaden ett slående asymmetrisk utseende för att minna om hur den förra universitetskyrkan rasade ihop vid sprängningen. Vidare har inga av de gamla och trasiga epitafierna restaurerats till ursprungligt skick utan en enbart så långt att de ger en viss läsbarhet.
Paulinum, Leipziguniversitetets kyrka och solennitetssal, samt i förgrunden en bronsstaty av den gamla universitetskyrkan. Foto: Kim Groop.
Narrativa rum och förändringsprocesser
Evangeliföreningens Lutherkyrka i Helsingfors förstördes inte till följd av någon kommunistregim. Visst, en rysk bomb träffade kyrkan under vinterkriget, men det var inte bomben som satte stopp för den kyrkliga verksamheten utan de ekonomiska realiteterna på 1980-talet. Evangeliföreningen sålde kyrkan år 1989. Den gamla kyrkan kom att hyras ut till olika aktörer och ännu år 2014 tjänade huset som nattklubb under namnet Saint. Idag används byggnaden åter som kyrka och dess historia har kommit att bli en central del av Evangeliföreningens narrativ. Helgedomen som bombades och (enligt dess användare) skändades har fått upprättelse. Denna dramatiska berättelse fick en fulländning när kyrkans kors som hade hittats på en avstjälpningsplats i Åbo symboliskt bars hela den långa vägen till Helsingfors för att sedan inta sin plats i kyrkan.
Dessa tre kyrkor bär fysiska spår av olika livsöden: sportgolv, ofullkomliga epitafier, sneda fasader och återbördade altarkors. Dessa detaljer knyter an till centrala (och självfallet selektiva) minnen hos användarna, vilket inte alltid varit helt problemfritt. Många församlingsmedlemmar har velat göra sig av med Sankta Katarinakyrkans synliga arv från Sovjettiden. I Lutherkyrkan har Evangeliföreningen hellre betonat tro än historia och delvis därför placerades det gamla altarkorset inte i koret utan på en mindre central plats. För Leipzigs del har de som kämpade för att återbygga universitetskyrkan kritiserats för smalspårighet, nostalgi och oförmåga att se universitetets behov av värdefrihet och funktionalitet. Även universitetet har fått utstå kritik för att inte mera hårdhänt göra upp med sitt socialistiska förflutna.
Exempel på ett restaurerat epitaf, till minnet av Wilhelm von Ryssel (1634-1703), i Paulinum, Leipziguniversitetets kyrka och solennitetssal. Foto: Kim Groop.
Betydelsefulla minnesskikt
Minnespalimpsester är viktiga för vår tidsliga och rumsliga orientering. Likt gamla träd som samlat sot från olika skogsbränder som de genomlevt utgör många sakrala byggnader en tidsresa med nedsteg i olika historiska perioder präglade av sin tids tankeströmningar. Ofta är det de tidsligt yttersta lagren – i det kollektiva närminnet – där många episoder ännu ger upphov till starka känslor. Samtidigt är detta yttersta minnesskikt oerhört viktigt och meningsfullt för oss forskare när vi skapar ny kunskap i mötet mellan det rumsliga och det mänskliga samt mellan religion och samhälle.
Välkomna att delta i två keynote-föreläsningar på detta tema. Professorerna Irene Stengs (Meertens Institute och Vrije Universiteit Amsterdam) och Arne Bugge Amundsen (Oslo universitet) föreläser inom ramen för konferensen Religious Heritage and Change in the North: Historical, Contemporary and Comparative Perspectives 10–11.11.2022 i Åbo. Mera information: https://polininstitutet.fi/religious-heritage/“