I det medeltida samhället var döden ständigt närvarande, inte bara vid livets slut, utan som en del av vardagens religiösa föreställningsvärld. I den här artikeln beskriver Anna-Stina Hägglund, forskningskommunikatör vid Donnerska institutet, hur fromma gåvor utgjorde en del av förberedelseprocessen inför döden och formade det andliga landskapet i det svenska riket. Genom testamentena är det möjligt att studera dynamiken i detta landskap genom testatorers önskemål om noggranta valda gravplatser, förböner och minnesmässor i kloster, katedraler och kyrkor.
Det medeltida samhällets andliga kultur var starkt präglad av döden och livet efter detta, i skarp kontrast till vårt eget samhälle där döden ofta betraktas som privat och inte tar synlig plats i kulturen. Särskilt under senmedeltiden, från 1300-talet och framåt, blev döden allt mer närvarande i konst och litteratur, ofta personifierad genom dansande lik bland de levande, det vill säga så kallade danse macabre eller memento mori motiv. Dessa motiv skulle påminna om jordelivets förgänglighet och mana till ett fromt liv. Själens öde i eftervärlden avgjordes av hur man hade levt och dött i jordelivet.
Skärselden och själens öde
De flesta själar ansågs hamna i skärselden, där de skulle renas från synd innan föreningen med Gud. Tron på skärselden slog igenom under högmedeltiden och gav upphov till ett ambivalent förhållningssätt till döden. Å ena sidan innebar läran ett hopp om frälsning efter döden, vilket var eftersträvansvärt. Å andra sidan präglades dödsögonblicket av fruktan, eftersom det innebar mötet med skärseldens smärtsamma rening. Detta bidrog till en fromhetskultur där individen under livet skulle bygga upp en ”balans” genom goda gärningar, förböner och avlat, som ansågs kunna förkorta själens tid i skärselden.
Bild 1: En illuminerad sida från hertiginnan Katarina av Kleves bönbok (ca 1440). Uppslaget visar hur själar renas i skärselden och hur en ängel drar ut en själ som genomgått sin rening till himmelriket. Bild: The Morgan Library & Museum, MS M.917/945, ff. 106v–107r.
Gränsen mellan de levandes och de dödas värld var inte heller knivskarp utan de levande kunde hjälpa anhörigas själar i skärselden, exempelvis genom att beställa förböner från en klostergemenskap. En person kunde själv också vara proaktiv och beställa förböner och minnesmässor från ett kloster eller kyrka för sin egen skull medan hon eller han levde. Ett annat sätt att påverka själens öde var att i sitt testamente ange var man önskade bli begraven. Ju närmare en helig plats man vilade, till exempel vid ett helgons altare inne i en katedral eller i ett kloster, desto bättre ansågs detta vara för den avlidnas själ i livet efter detta. Man trodde att själen fick hjälp via det andliga arbetet som utfördes i kyrkan av präster och klosterfolk.
Testamenten berättar om planer inför döden
Hur enskilda människor erfor och förhöll sig till döden hade givetvis en väldigt stor variation då, liksom idag. Det går inte att veta hur enskilda personer kände och resonerade kring sin egen död, men ett sätt att studera denna praktik på gruppnivå är de testamenten som förmögna personer utställde medan de levde. Idealet var en utdragen dödsprocess som möjliggjorde andlig förberedelse, genom bikt inför en präst och mottagandet av den sista smörjelsen,liksom Jyrki Nissi har visat i sin forskning. Att utställa ett testamente var också en del i denna förberedelseprocess. De medeltida testamentena är mycket informationsrika dokument som ger en överblick över testatorernas liv och hushåll. Här samlades fromma gåvor sida vid sida med gåvor till testatorns anhöriga och personer i hennes eller hans sociala nätverk. Gåvor till kloster och kyrkor för önskemål om gravplatser, minnesmässor och förböner är ofta särskilt framträdande.
I min forskning kartlägger jag testamenten från medeltida Sverige (dit Finland också hörde) för att undersöka vilka kloster och kyrkor som var särskilt populära gällande önskemål om gravplatser och andra typer av minnestjänster som skulle utföras över testatorn efter hennes eller hans död. I nuläget har jag samlat in knappt 400 testamenten från 1200- och 1300-talen och majoriteten (68 %) inkluderar testatorns önskemål om gravplats.
Rangborg Bengtsdotters testamente daterat 15 april 1318. Hon testamenterade två gårdar till Riseberga nunnekloster för instiftandet av en evig mässa och önskade få sin gravplats i klosterkyrkan. Dessutom testamenterade hon bland annat 20 mark penningar till dominikanbrödernas konvent i Skänninge där hennes föräldrar låg begravna. Bild: Riksarkivet, Sverige.
Testamenten och medeltidens minneskultur
Vilka mönster kan man då se i testamentena angående testatorernas planer för gravläggning? Framför allt ville de flesta bli begravda i en klosterkyrka eller i ett kapell i en domkyrka. Det är viktigt att betona att testatorerna tillhörde samhällseliten och därför hade resurser att ordna sådana specialarrangemang, medan de flesta kristna i praktiken begravdes på en allmän kyrkogård. Gravens placering inne i kyrkan var också betydelsefull, till exempel nära ett visst helgons altare eller i högkoret. Ofta kombinerades detta med önskemål om återkommande mässor, vigilier och förböner. Testamentena kan därmed betraktas som skräddarsydda planer för den själavård testatorn hoppades få efter sin död.
Bönboksillumination från mitten av 1400-talet. Här avbildas en begravning i en klosterkyrka där munkar och nunnor läser requiem-mässa, som utgjorde en del av dödsofficiet, över den dödes själ vid begravningen. Bild: Llangattock Hours, Willem Vrelant, 1450-t, Bild: Getty Museum, Ms. Ludwig IX 7 (83.ML.103), fol. 131v.
Det var särskilt populärt med önskemål om gravplats inne i en kyrka tillhörande något av de omkring 50 kloster och konvent som fanns i riket. Särskilt populära var de cisterciensiska munkklostren Nydala och Alvastra samt dominikanernas konvent i Sigtuna. Bland nunneklostren var särskilt de cisterciensiska klostren Riseberga och Vårfruberga relativt framträdande bland önskemålen om gravläggning. Framför allt verkar testatorer ha velat bli gravlagda hos något kloster eller konvent för män, men därtill testamenterades gåvor till ett eller flera nunnekloster för att från dem erhålla förböner. Under slutet av 1300-talet märker man också hur det nygrundade birgittinska klostret i Vadstena blir en mycket ansedd mottagare av testamentsgåvor med önskemål om gravplats, vilket speglar det nya klostrets betydelse och inverkan på det andliga landskapet och fromhetskulturen i riket.
Drottning Katarina Sunesdotters (1215–1252) grav i ruinerna av det cisterciensiska nunneklostret Gudhems kyrka. Bild: Public Domain.
Även när testamentena inte utvecklar motiven bakom de fromma gåvorna eller beskriver begravningens praktiska detaljer, är de en värdefull källa. De synliggör samspelet mellan olika andliga institutioner och visar hur själavård organiserades och förhandlades i medeltidens fromhetskultur.