Progressiva moskéer med ett fokus på frågor om jämlikhet och likabehandling har på senare tid vuxit fram i Västeuropa. Mattias Rosenfeldt, doktorand i religionssociologi vid Uppsala universitet, har studerat de här organisationerna och visar på vilka tankegångar som är grundläggande för dem.
Nya former av islamiskt tänkande och praxis är idag på framväxt i västeuropeiska samhällen. Inom de senaste tio åren har progressiva muslimska organisationer som arbetar för att befrämja både en social och en religiös agenda sett dagens ljus i länder som Tyskland, Frankrike, England, Schweiz och Danmark. Den sociala agendan handlar om att främja social rättvisa och jämlikhet, särskilt när det gäller kön och minoritetsrättigheter. Den religiösa agendan handlar om att skapa ett religiöst utrymme för individer som inte identifierar sig med existerande religiösa samfund. Dessutom handlar det om att formulera teologiska förståelser och religiösa tolkningar som står i balans med samhället och sammanhanget – Europa anno 2021.
Några av de första muslimska organisationerna som representerar den här dubbla agendan är Inclusive Mosque Initiative, som etablerades i London år 2012, och Liberal-Islamischer Bund, etablerad i Köln år 2010. Sedan mitten av 2000-talet har minst 13 olika progressiva muslimska organisationer sett dagens ljus i Västeuropa. Organisatoriskt är det varken stora eller resursstarka föreningar. De flesta arbetar med snäva budgetar, pro bono-stöd och volontärarbete. Därför är det inte alla organisationer som fortsättningsvis är aktiva idag. Men de senaste åren har det också uppstått rörelser som framstår som mera robusta både organisatoriskt och teologiskt. Ett exempel är Ibn Rushd-Goethe Moschee, som etablerades i Berlin år 2017, där man har inrättat sig i permanenta lokaler och kunnat hålla traditionell fredagsbön regelbundet under ett antal år. Ett annat exempel är Mosqée Simorgh, etablerad i Paris år 2019, där man speciellt har fokuserat på teologiskt nytänkande.
Interiör från Ibn Rushd-Goethe Moschee. Den vit-blåa skulpturen är central i moskéns ikonografi och ska bl.a. symbolisera den mångfald och samhörighet som moskén menar är karakteristiskt för dagens muslimska samfund. Foto: Ibn Rushd-Goethe Moschee.
Ny utveckling med äldre rötter
Uppblomstringen av progressiva och inkluderande muslimska organisationer är en ny utveckling i Europa. Den teologi och den värdekompass som mosképrojekten bygger på är emellertid inte ett nytt fenomen. Tvärtom går principerna för tolkning och textförståelse tillbaka till tidigare generationer av modernistiska muslimska tänkare som Muhammad Iqbal, Fazlur Rahman och Mohammed Arkoun. Nyare intellektuella tänkare som Amina Wadud och Abdolkareem Soroush spelar också en roll för det tänkande som präglar miljön i flera av moskéerna. Samtidigt är de inspirerade av den progressiva muslimska mobiliseringen som fick sin början på 2000-talet på den nordamerikanska kontinenten med tongivande intellektuella som Farid Esack och Omid Safi. Men rörelsen i Nordamerika blev paradoxalt nog fragmenterad i försöket att skapa en stor allomfattande organisation (Progressive Muslim Union of North America). Då fortsatte flera av de tongivande aktörerna inom ett lösare organiserat nätverk, Muslims for Progressive Values, som idag är aktivt i åtta amerikanska delstater genom både moskéverksamhet och social aktivism.
Ofta framhävs Europas progressiva moskéer för deras ställningstaganden kring kvinnors lika rättigheter och lika värde – inklusive möjligheter att leda rituella handlingar i församlingen. På så sätt kopplas de med rätta till de strömningar som kallas islamsk feminism som har rötter i Fatema Mernissis verk från 1970-talet. Samtidigt är det ofta så att de progressiva moskéerna har en lgbtq+ positiv agenda. Av samma orsak associeras många av de progressiva församlingarna med frågor som berör minoriteter.
Min analys av de progressiva moskéernas teologi berättar emellertid också en annan historia. Bakom diskussionen kring genus och liknande teman finns en mycket bredare agenda. Mina preliminära forskningsresultat visar att metodologiska frågor har en viktig plats – t.ex. vad som kan betraktas som kunskapskällor om Gud och Guds förväntningar på mänskligheten. Det här innefattar en epistemologisk, dvs. kunskapsmässig, uppgörelse med konkurrerande religionsföreställningar, inklusive stora delar av den muslimska ortodoxin.
Grundarna av Simorgh-moskén, Eva Janadin och Anne-Sophie Monsinay, gjorde en teologisk förstudie 2019 för den moské som de planerade då. Här etablerar de bl.a. teologiska argument för att kvinnor kan leda bönen för en blandad församling i moskén och att den vanliga könsindelningen i moskén måste upphöra.
Karakteristiska drag
Det som karakteriserar de progressiva moskéerna är bl.a. en uppfattning om att hadith-litteraturen är en del av ett mytiskt universum av mänskligt ursprung som inte pekar direkt tillbaka på profeten Muhammed och hans gärningar. Man ger även uttryck för ett kritiskt tänkande om den nedtecknade Koranen. Idéer om en filtrering av uppenbarelserna genom människan Muhammed är en central aspekt här. Samtidigt omfamnar man en hög grad av historicitet i förståelsen av hur Koranens texter har överlämnats, formats och skrivits ned efter profeten Muhammeds död.
Rörelserna karakteriseras också av en postmodern syn på textläsning och tolkning enligt vilken de här ses som en subjektiv aktivitet som ger utrymme för pluralistiska förståelser. Genom att göra det markerar man att mänskliga läsningar och förståelser av heliga texter inte kan upphöjas till att vara ”Guds” avsedda mening. Detta innebär i sin tur att man är kritisk till religiös lagstiftning eller försök till regleringar av personers beteende med hänvisning till Guds vilja. Man eftersträvar istället ett nytt religiöst språk där absoluter som ”obligatoriska handlingar” och ”haram / halal” inte längre spelar någon roll.
De progressiva församlingarna står alltså i motsättning till traditioner som förlitar sig på den korpus av teologi och rättsvetenskap som blev etablerad som ortodoxi i förmoderna samhällen. Det här betyder emellertid inte att traditionella källor är irrelevanta för de progressiva. Tvärtom är flera av de progressiva miljöerna i aktiv dialog med traditionen och använder gärna hadith-litteratur och förmoderna muslimska tänkare som referenser.
De progressiva miljöerna representerar således två övergripande tendenser: för det första har de modernistiska reformatorerna en dynamisk och kritisk relation till den islamiska traditionen. För det andra sammanförs ett aktivistiskt utrymme med ett praktiskt inriktat religiöst utrymme och blir ett växthus för en kontextkänslig och lokalt förankrad islamisk teologi och praktik.