Är Sverige idag mera eller mindre religiöst än förr? Var fjärde svensk uppger idag att de inte har någon religiös tillhörighet, men samtidigt ökar religionernas mångfald och synlighet i politiken och den offentliga debatten. Religionssociologen Erika Willander (Uppsala universitet) presenterar en nyligen publicerad myndighetsrapport som visar att det svenska religiösa landskapet idag uppvisar både nya trender och gamla mönster.
Vad gör religion synlig i en människas liv? Ett möjligt svar är våra vardagsupplevelser. Om vi möter många människor som bär religiösa symboler, själva deltar i andakter eller ber kan vi uppfatta vårt sammanhang som präglat av religion. Ett annat möjligt svar kopplar synlighet till det utrymme och erkännande religiöst grundade åsikter ges i politiska samtal och beslut.
I Sverige har det sedan millennieskiftet förts en debatt om religionens synlighet. Tidvis har debatten präglats av föreställningar om att gemene svensks vardag har förändrats. Förespråkare för religionens synlighet har gjort poänger av att den påtagliga migrationen till Sverige från 1990-talet och framåt bidragit till en ny typ av religiös mångfald och en förmodad större religiös aktivitet. Det är mot bakgrund av denna typ av antaganden som rapporten Sveriges religiösa landskap – samhörighet, tillhörighet och mångfald under 2000-talet (Myndigheten för stöd till trossamfund, 2019) har skrivits. Syftet med rapporten är att bidra med en aktuell och relevant översikt av den religiösa mångfalden i Sverige. Rapporten bygger på representativa enkätundersökningar insamlade av SOM-institutet mellan åren 1988-2016. Särskild vikt läggs vid enkätresultat från åren 2007 till 2016.
Rapporten konstaterar att den religiösa mångfalden präglas av såväl förändring som kontinuitet. De största förändringarna handlar om att många väljer att lämna Svenska kyrkan utan att träda in i ett nytt samfund eller religion. Gruppen människor som uppger att de inte har en religiös tillhörighet omfattar idag cirka en fjärdedel av Sveriges befolkning. Två andra större förändringar är att de som aldrig ber eller aldrig deltar i gudstjänst blivit påtagligt fler och de utgjorde 2016 två tredjedelar av befolkningen. Lägger man samman dessa större förändringar till en helhet skulle de kunna tyda på en fortsatt sekularisering. Denna trend talar emot antagandet att Sverige skulle blivit allmänt sett mer religiöst på grund av migration.
Umeå stads kyrka. Foto: Laura Kokkonen.
Men mångfalden uppvisar också tecken på kontinuitet. Andelen som regelbundet deltar i andakter och gudstjänster ligger på en stabil nivå. I början av undersökningsperioden (1988) deltog omkring fem procent av befolkningen regelbundet och mot slutet av undersökningsperioden ungefär lika många. Den här stabiliteten förlänger det som sedan tidigare är känt om gudstjänstdeltagande i Sverige. De allra tidigaste undersökningarna om gudstjänstdeltagande genomförda på 1880-talet visar att den stora majoriteten i Sverige stannade hemma om söndagarna. I början av 1900-talet visar studier att omkring fem procent deltar i gudstjänst en vanlig söndag. Rapporten Sveriges religiösa landskap visar att det motsvarar dagens nivåer. Inom ramen för de fem procent som deltar har sammansättningen dock ändrats. I början av 1900-talet var gudstjänstdeltagande i princip likställt med att delta i statskyrkans gudstjänster (det var inte tillåtet att fritt träda ur Svenska kyrkan förrän mitten av 1900-talet). År 2016 rymmer de fem procent som deltar regelbundet en mångfald och framförallt är det vanligt att delta om man är medlem av en kyrka i minoritetsställning i Sverige (till exempel en frikyrka, Katolska kyrkan eller en ortodox kyrka). Rapporten visar att de som har en muslimsk tillhörighet besöker sina organisationer i samma – relativt låga – utsträckning som de som tillhör Svenska kyrkan. Ungefär en av tre med muslimsk tillhörighet besöker regelbundet ett islamiskt samfund.
Rapporten visar alltså att det finns två typer av religiösa minoriteter i Sverige: å ena sidan de som tillhör en tradition i minoritetsställning utan att aktivt delta i organiserad verksamhet men som uppger att de är troende i stor utsträckning, å andra sidan en minoritetsgrupp som både är troende och regelbundet deltar i religiös verksamhet.
Då en allt större del av Sveriges majoritetsbefolkning sällan eller aldrig tar del av religiöst gudstjänstliv finns det skäl att anta att deras attityder och åsikter om religion i allmänhet (och religiösa minoriteter i synnerhet) numera baseras på vad andra berättar om vad ett regelbundet andaktsliv innebär. De som berättar är ofta journalister, författare eller opinionsbildare på till exempel sociala medier. Det växande gapet mellan de som deltar och de som inte gör det väcker frågor om bilden av en ny vardag är skapad av berättelser hämtade från mediernas nyhetsflöden. Detta aktualiserar, i sin tur, frågeställningar om vilka mediala bilder som förmedlas och om hur det offentliga samtalet om religion ser ut i Sverige – och vilka konsekvenser dessa diskurser kan få.
Rapporten Sveriges religiösa landskap finns att ladda ner via Myndigheten för stöd till trossamfunds hemsida. Förutom synlighetsfrågan tar den upp skillnader och likheter mellan de som tillhör Svenska kyrkan, kyrkor i minoritet, har en muslimsk tillhörighet eller en tillhörighet som varken är kristen eller muslimsk. Den belyser även den fjärdedel av Sveriges befolkning som inte har en religiös tillhörighet.