Elsa Heporauta (1883–1960) är känd som författare, kulturpåverkare och grundare av Kalevalaisten naisten liitto ry (Kalevala Kvinnoförbundet) och Kalevala Koru. Vid sidan av sitt offentliga kulturarbete var hon intresserad av andligt sökande, människosinnets verksamhet och gränserna för vår verklighet. I hennes tänkande fungerade drömmen och det undermedvetna som vägar till kreativitet, insikter och något bortom det vardagliga medvetandet. Heporautas sovande sinne och visdomen i ”att sova på saken” behandlas här av Mila Santala, doktorand i folkloristik vid Åbo universitet, som skriver om ämnet som en del av sin doktorsavhandling om Elsa Heporautas esoteriska andlighet och världsbild.
”Vi sover på saken”, säger vi ofta när ett beslut känns svårt eller när tankarna är trötta och tilltrasslade. Uttrycket är välbekant och vardagligt, för ibland känns saker faktiskt klarare på morgonen. För författaren och kulturpåverkaren Elsa Heporauta (1883–1960) var det här ändå inte bara ett praktiskt råd, utan en del av en större syn på hur människans sinne fungerar. I hennes tänkande var sömnen ett tillstånd där det undermedvetna kunde fortsätta arbeta, också när den vakna människan vilade. I historiska föreställningar framstår sömnen ofta som ett tillstånd där jagets gränser blir lösare och människan kan komma i kontakt med något som ligger bortom det vardagliga förnuftets verklighet.
Elsa Heporauta. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. KIAK2005:10:52. Finna.fi. CC BY-NC-ND 4.0.
Sömnen som en del av det andliga sökandet
Heporautas uppfattningar om sömn hörde ihop med en bredare tradition av andligt sökande. Hon kände till exempel till den svenske mystikern Emanuel Swedenborgs och antroposofins grundare Rudolf Steiners tänkande. För esoteriker som dem var inre bilder, syner och drömmar inte bara kringflackande fantasier, utan kunde berätta något om en djupare nivå av verkligheten.
Elsa Heporauta är känd som grundare av Kalevalaisten naisten seura och smyckesföretaget Kalevala Koru, och under sin egen tid var hon också en välkänd och produktiv författare. I sitt privatliv var Heporauta även känd som en andlig sökare och helare. Hon var intresserad av psykologi, det undermedvetna, olika själsliga erfarenheter och suggestion. Med suggestion avses att sinnet påverkas eller styrs med hjälp av föreställningar och intryck.
Genom suggestion och hypnos behandlade Heporauta sina vänner och inofficiella klienter. Hon trodde att en förståelse av det undermedvetnas betydelse också kunde vara en nyckel till människors välbefinnande. Hon skilde mellan det övervägande, viljestyrda sinnet och det undermedvetna. Enligt Heporauta bar det undermedvetna på minnesbilder från det förflutna, skapade nya föreställningar och rymde också sådant som framtidens vetenskap först senare skulle lära sig att förstå. Det undermedvetna fungerade enligt Heporauta allra effektivast i sömn och vila, när vardagens sysslor inte störde.
Att sova på saken som praktiskt råd
Av den här orsaken såg Heporauta den gamla tanken om att ”sova på saken” som ett uttryck för djup visdom. Om något var svårt att lösa behövde man inte alltid tvinga fram ett svar genast. Man kunde lämna saken åt det undermedvetna över natten, eller till och med över flera nätter. Tanken känns bekant också för en nutida människa.
Dagens sömnforskning skulle kanske inte använda ordet ”undermedvetet” på samma sätt som Heporauta gjorde. Forskare skulle troligen snarare tala om hur minnesspår stärks, om omedveten bearbetning eller om hjärnans arbete under sömnen. Ändå är grundtanken inte främmande: det sovande sinnet är inte overksamt.
Heporautas råd om att sova på saken var också mycket praktiskt. Om man till exempel skulle öva in repliker till en pjäs, ett tal eller en föreläsning, uppmanade hon att läsa texten på kvällen före sänggåendet och återvända till den genast på morgonen efter att man vaknat. På så sätt kunde det undermedvetna enligt henne bearbeta det oavslutade arbetet under natten. Heporautas tankar om sömn känns här överraskande vardagliga. De påminner om den välbekanta erfarenheten av att något svårt kan se klarare ut efter en natts sömn.
Drömmar som källa till kreativitet och budskap
För Heporauta handlade sömnen också om mottagande. Hon funderade till exempel på möjligheten att en känslig människa i drömmen kunde uppfatta en mening ur en bok som hen ännu inte hade läst färdigt. I ett sådant tänkande ordnade drömmen inte längre bara människans egna minnen och tankar, utan öppnade en förbindelse till kunskap som tycktes komma någonstans utanför människan själv.
Samma idé syns också i Heporautas litterära arbete. Som författare beskrev hon hur personerna i hennes noveller om nätterna kunde liksom diktera sina angelägenheter för henne. På ett annat ställe skrev hon att de gestalter hon skapat levde omkring henne, blandade sig i hennes drömmar och ibland till och med kunde väcka henne. För Heporauta var skrivandet ett slags lyssnande i gränslandet mellan dvala, sömn och vakenhet.
Heporautas tankar om drömmar gick ännu längre när drömmen framstod som ett budskap, ett tecken eller en förebådande erfarenhet. Hon antecknade många drömmar som hon mindes i gryningen eller genast efter att ha vaknat, och som hon senare återvände till för att tolka. I en anteckningsbok som dateras ungefär till åren 1930–1941 skrev hon ner en dröm där hon räddade sina närstående ur ett brinnande hus. Senare har det i marginalen lagts till en uppgift om att drömmen år 1939 hade ”gått i uppfyllelse”, och Heporauta tolkade den som en hänvisning till vinterkrigets utbrott. Då var drömmen för henne inte bara en produkt av det sovande sinnet, utan den hade en betydelse som kunde öppna sig först i ljuset av senare händelser.
Elsa Heporautas tankar om sömn ger inblick i en värld där psykologi, andlighet, kreativitet och kunskapssökande flätades samman. Sömnen kunde vara vila, men den kunde också vara arbete: att minnas, lösa problem, skriva och ta emot. När vi alltså nästa gång bestämmer oss för att sova på saken, kommer vi omärkligt nära en tanke som för Heporauta var både praktisk och andlig: människan tänker inte bara när hon är vaken.