Älgens betydelse i norr: om att studera förhistorisk religion

Att studera förhistorisk religion, det vill säga religiösa föreställningar som fanns innan uppkomsten av skriftliga källor, innebär i första hand att studera arkeologiska fynd och hällkonst. Hällkonstens motiv och upplägg ger oss förståelse om vad våra förfäder ansåg viktigt och värt att avbilda, skriver Ville Mantere, doktorand i arkeologi vid Åbo universitet.

Kuva3

Älgar, älghuvudbåtar och älghuvudstavar på hällristningsfältet Lillforshällan i Nämforsen, Norrland. Foto: Ville Mantere.

Gravfynd avslöjar hur man förhöll sig till livet efter döden. Det finns ändå mycket som måste beaktas när man studerar material som ligger i en synnerligen avlägsen tid. Ett vanligt skämt bland arkeologer är nämligen att när man stöter på något som inte kan förklaras, antar man att det då måste höra ihop med religion eller ritualer. Även om det här påståendet är en överdriven karikatyr så stämmer det att arkeologer, särskilt tidigare, drog långtgående slutsatser och fantasirika tolkningar på alltför lösa grunder.

Inom arkeologin är det vanligt att använda så kallade etnografiska analogier för att tolka förhistoriskt material. Som namnet säger bygger metoden på att man letar efter etnografiska källor som finns dokumenterade från historisk tid för att belysa förhistoriska företeelser. Om historiska källor till exempel avslöjar att ett visst föremål använts för ett speciellt syfte är det möjligt att ett arkeologiskt föremål med liknande form använts för samma ändamål.

Det finns flera risker med att tillämpa etnografiska analogier, och metoden blir osäkrare ju äldre tidsperioder man undersöker – inte minst när det handlar om trosföreställningar. Det har till exempel framhävts att övergången till jordbruk och boskapsskötsel orsakade alltomfattande förändringar inom samhällen och även påverkade världsbilden på ett avgörande sätt. Trots stora osäkerheter är etnografiska analogier många gånger det bästa eller till och med det enda meningsfulla alternativet för att framföra trovärdiga tolkningar om förhistoriska trosföreställningar.

Kuva2

Älgar och älghuvudstavar på hällristningsfältet Ole Pedersen i Alta, Nord-Norge. Nattfoto: Ville Mantere.

I min doktorsavhandling undersöker jag älgens (Alces alces) roll i norra Europa under stenåldern med särskild tyngdpunkt på trosföreställningar som hör samman med älgen. Älgen har varit ett oerhört viktigt bytesdjur för de nordliga folken i tusentals år. Dess roll har inte enbart begränsats till föda, skinn och mångsidigt arbetsmaterial, utan älgens betydelse har också utsträckt sig bortom det sekulära.

Det här är speciellt tydligt i den nordliga hällkonsten där älgen är det överlägset mest avbildade djuret. Älghuvuden har även avbildats på stäven av båtfigurer och i ändan av stavar som ofta bärs av människoliknande gestalter. Älgar har under stenåldern också avbildats på en mängd olika föremål, såsom stenyxor, skifferknivar och ben- och hornskulpturer. I min forskning har jag samlat ihop allt arkeologiskt fyndmaterial beträffande älgen från stenåldern som jag analyserar med hjälp av etnografiska källor som beskriver älgens betydelse bland nordliga fångstkulturer.

I historiska nordeuropeiska källor har älgen en mycket liten betydelse, till skillnad från björnen som har en central roll i samisk och fornfinsk mytologi. Det här är märkligt med tanke på att björnar är ytterst sällsynta i hällkonsten, medan älgen dominerar hällkonstens bildvärld över hela norra barrskogsbältet. En förklaring är att björnen någon gång under förhistorien tagit över den roll som älgen tidigare haft som det symboliskt viktigaste djuret. Som tur är, kan vissa spår av den forna älgsymboliken finnas bevarade i etnografiska källor uppsamlade bland sibiriska folk, där det bland annat förekommer uppfattningar om världsalltet som en stor älgko. En mycket intressant aspekt beträffande förhistoriska älgavbildningar är nämligen att den överlägset största delen av älgar såväl i hällkonsten som på föremål är avbildade utan horn. Det här verkar tyda på att det var just älgkon som hade en särskild ställning under stenåldern.

Kuva1

Avbildningar av älg på hällristningslokalen Drotten nära Lillehammer, Öst-Norge. Foto: Ville Mantere.

Liksom arkeologin överlag har även den religionsarkeologiska forskningen präglats av forskningstrender som varit populära under olika tider. Den tidiga hällkonstforskningen förknippade älgbilderna med jaktmagi och figurerna uppfattades då som avbildningar av bytesdjur som gjordes efter lyckad fångst. Under senaste decennierna har däremot schamanistiska tolkningar fått starkt fotfäste bland forskare som menar att älgarna främst ska förstås som representationer av schamanens andeväsen och fordon under själsresor.

I min forskning vill jag ändå distansera mig från sådana förklaringsmodeller som ofta antar att historiskt dokumenterade företeelser skulle ha bevarats oförändrade under tusentals år. Istället vill jag uppmärksamma att de religiösa uppfattningarna hos fångstfolk inte kan ses som separata delar från samhällets näringsgrenar, utan att de trosföreställningar som fanns bland förhistoriska folk var förknippade med deras livsstil och vice versa.

Älgen ansågs knappast vara bara ett bytesdjur, men den uppfattades knappast heller bara som ett andligt väsen. På samma sätt vill jag betona att en dikotomi mellan heligt och profant såsom vi uppfattar den idag knappast fanns under stenåldern. Vad som förblir säkert är att vi aldrig kan nå en exakt bild av hur förhistoriska religioner såg ut, men det är möjligt att peka ut drag som sannolikt varit del av förhistoriska trosföreställningar. På så sätt kan man få en bättre helhetsbild av hur våra förfäders liv såg ut.