Vad är religionens roll i Finlands försvarsmakt idag? Det är frågan som Ossian Klingstedt, doktorand i religionsvetenskap vid Åbo Akademi, utforskar i sitt avhandlingsprojekt. Temat har studerats relativt lite – i första hand med fokus på militärprästerskapet. Frågan kan undersökas från olika perspektiv: religion i en alltmer diversifierad beväringssammansättning, religion i militära ceremonier, religion i Försvarsmaktens officiella diskurs. Klingstedts fokus ligger på beväringarnas upplevelser av religionsutövning i tjänst och deras tankar om religionens roll och plats inom Försvarsmakten. Klingstedt har ansökt om forskningstillstånd från Försvarsmakten för att utföra fältarbete i form av enkät- och intervjuundersökning vid fyra olika brigader under år 2026.
Militärpräster som religionens ställföreträdare
Sedan självständigheten 1917 har man inom Försvarsmakten i Finland mer eller mindre likställt religion med den evangelisk-lutherska kyrkan. Från inbördeskriget fram till fortsättningskriget var religionens främsta uppgift att skapa sammanhållning inom militären samt att upprätthålla en diskurs om ett religiöst enhetligt folk som kämpade om sin existens mot en gudlös fiende: Mannerheims välkända ”hem, tro och fosterland” kan tolkas som en strategiskt värdefull fras som band samman uppfattningar om nationalitet och kristendom. Militärpräster representerade det kyrkliga arbetet på fronten och fungerade som själavårdare och predikanter samt var ansvariga för vård av stupade. I vinter- och fortsättningskrigen var även judiska och muslimska (tatariska) kollektiv med vid fronten, men de saknade organiserat själavårdsarbete inom den egna religionen. Den evangelisk-lutherska kyrkan hade en hegemonisk ställning inom Försvarsmakten när det gällde soldatsjälavård och religionens representation i militären överlag. Organisering av annan religiös aktivitet låg på enskilda soldaters ansvar: ett spännande exempel från fortsättningskriget var korpral Isak Smolars fältsynagoga i Syväri.
En folkkyrklig tradition i centrum
Det kyrkliga arbetet i Försvarsmakten har traditionellt förespråkats med tanke på den evangelisk-lutherska kyrkans majoritetsposition i Finland. Denna folkkyrkliga tradition har betytt att kristendomen ända sedan militärprästerskapets etablering i slutet av inbördeskriget har fungerat som ett underlag för Försvarsmaktens uppfattning om religion i militären. Det religionstangerande arbetet i finska Försvarsmakten drivs även idag av evangelisk-lutherska och (deltidsanställda) ortodoxa militärpräster. Försvarsmakten har inte anställt imamer, rabbiner eller andra representanter för icke-kristna trossamfund. Militärprästernas obligatoriska lektioner för beväringar har efter en omstruktureringsprocess år 2015 bestått av icke-konfessionell undervisning i etik och så kallad psykisk funktionsförmåga. Teman som behandlas under lektionerna är exempelvis våldsanvändningens etik och vård av stupade. Sedan 2015 har dessutom all konfessionell aktivitet i militären varit frivilligt och oberoende av kyrkomedlemskap. Tidigare hade alltså beväringens medlemskap i den evangelisk-lutherska eller den ortodoxa kyrkan inneburit obligatoriskt deltagande i bland annat fältandakter och gudstjänster. Den enskilda beväringens själavård och psykiska stöd, oberoende trossamfund eller övertygelse, hör även till militärprästens dagliga arbetsbild. I de infoblad som delas ut till rekryter beskrivs militärpräster som sakkunniga inom religiösa frågor i allmänhet.
Religionsforskning i en diversifierande militär
Beväringarnas religiösa bakgrund och identitet är numera mycket annorlunda jämfört med tiden strax efter krigen. Det är inte realistiskt eller ändamålsenligt att se kyrkotillhörighet som bevis på en kristen hållning: den finländska ”kulturkristendomen” har i årtionden använts som begrepp för att beskriva medlemskap utan tro. Samtidigt som majoriteten av finländare hör till den evangelisk-lutherska kyrkan (62,2 % i slutet av 2024) har minskningen i medlemskap från och med 2000-talet varit exponentiell; enligt vissa beräkningar kan kyrkomedlemskapet sjunka under 50 % redan inom 20 år. Samtidigt har andelen beväringar som tillhör olika åskådningar, inte minst islam, ökat betydligt i samband med invandring och globalisering, men också genom ett skifte i traditionella religionsuttryck: i ett senmodernt samhälle kan den individuella tros- eller livsåskådningen vara mycket eklektisk. Utgående från dessa processer blir kyrkan och Försvarsmakten tvungna att re-evaluera religionens roll i en militär vars beväringar inte längre kan uppfattas som en religiöst homogen grupp.
I det allmänna tjänstereglementet, som gäller anställda och beväringar i tjänst inom Försvarsmakten, beskrivs så kallade ”specialfrågor gällande religionsutövning”. Frågorna berör faktorer såsom separata bönestunder, specialdieter, högtider som avviker från det allmänna, fastearrangemang och andligt stöd. I Försvarsmaktens publikation Eri tausta, sama tahti, vilken diskuterar mångfald i beväringstjänsten, nämns också specialfrågorna som exempel för religionsutövning inom militärtjänstgöringen. Officiellt stöder alltså Försvarsmakten religionsutövning i tjänst, åtminstone då det gäller konkreta och ”från det allmänna avvikande” former av utövning. Hur tjänstereglementets instruktioner appliceras i praktiken är en annan fråga, vilket är det jag är intresserad av att få svar på i min forskning.
Religiösa unga män?
Forskning om unga vuxnas religiositet har blivit alltmer relevant i samband med den observerbara utvecklingen i finländska samhället: förutom den ovannämnda diversifieringen av finländarnas religiositet visar ett flertal forskningsresultat att det har skett ett skifte från den för givet tagna premissen om att religiositet, spiritualitet eller andlighet är vanligare bland kvinnor än män. Nu visar det sig att ett litet uppsving bland unga mäns kristlighet har ägt rum efter 2020-talet, vilket Kati Tervo-Niemelä också har skrivit om i Katsomukset-bloggen, medan allt fler unga kvinnor beskriver sig själva som icke-troende. Med denna intressanta utveckling i åtanke kan religionsforskning bland beväringar vara mycket värdefull och fruktbar för att kartlägga och förstå unga mäns moderna religiositet.