Bland nationalistiska populister i Europa används det ”kristna” ofta som en identitetsmarkör som gör skillnad mellan ”vi” och ”dem”. Björn Vikström, professor i systematisk teologi vid Åbo Akademi, diskuterar populisternas så kallade kidnappning av det kristna, men också frågan om vem som har rätt att definiera vad som är ”äkta” kristendom.
De nationalistiska populistpartierna har i många länder i Europa under de senaste decennierna fört in religiös vokabulär och symbolik i den politiska retoriken. I många fall vill dessa partier framstå som kraftfulla försvarare av Europas kristna identitet och kulturarv.
I sitt förhållande till religion har flera av dessa populistiska partier genomgått en intressant utvecklingskurva. Till exempel Lega Nord i Italien (numera Lega) och Front Nationale i Frankrike var från början uttalat kyrkokritiska. I den mån religion överhuvudtaget fanns på deras agenda ville de snarast återuppliva en förkristen etnisk identitet genom att knyta an till gamla myter och riter. Det kristna elementet blev viktigt först då fronten mot muslimsk invandring blev en huvudangelägenhet för partierna ifråga. Victor Orban och hans Fidesz-parti i Ungern balanserar mellan dessa positioner, genom att såväl den mytiska förkristna Turul-fågeln som den första döpta kungen Stefans krona används som symboler för det genuint ”ungerska”.
Enligt en del forskare har populistiska partier i Europa kidnappat kristendomen. Illustrationsbild. Foto: Tumisu via Pixabay
Kidnappning
Forskare i olika länder har konstaterat att de nationalistiska populisterna, som vill framstå som försvarare av det kristna arvet, inte talar om personlig tro, kristen livsstil eller församlingsaktivitet. Det handlar uttryckligen om det ”kristna” som en grundpelare i landets eller hela Europas identitet. Det här har fått en del forskare, med den franska statsvetaren Olivier Roy i spetsen, att tala om att dessa partier försöker kidnappa kristendomen.
Ordvalet kan anses motiverat i den bemärkelsen att hänvisningarna till ett kristet kulturarv så tydligt är inlemmade i partiernas anti-islamska polemik. Det ”kristna” används som en identitetsmarkör för att markera vem som är ”vi” i relation till de andra. En konsekvens av denna strävan att skapa bilden av ett enhetligt folk är att såväl nya som gamla minoritetsgrupper i landet osynliggörs eller motarbetas. Användningen av kidnappningsmetaforen kan även motiveras av att populistiska politiker ofta tolkar enskilda bibelord tendentiöst, genom att till exempel hävda att budet om att älska sin nästa innebär att man främst skall ta hand om sina landsmän.
Det har emellertid även framförts kritik mot det lämpliga i att tala om kidnappning. Ett argument som framförts för denna ståndpunkt är att sådant språkbruk underförstått utgår från att det finns en ”äkta” kristendom, som vissa representerar, och en ”oäkta” kristendom som bland annat dessa populister står för. Det här innebär en svartvit polarisering, som återspeglar populisternas egen retorik, om också med en omkastad preferens. Dessutom har det framhållits att det i dagens sekulariserade och mångkulturella samhälle inte finns någon instans som på objektiva grunder kan definiera vad som är äkta kristen tro.
Inom teologin och religionssociologin utgör begrepp som levd religion och vardagsreligion idag något av en trend inom forskningen. Istället för att fokusera på kyrkosamfundens eller teologernas ställningstaganden vill man istället vända fokus mot hur tron kommer till uttryck i människors liv. Ur detta perspektiv kan populisternas tillämpning av Bibeln och kristna föreställningar undersökas som en form av levd religion.
Det förs en dragkamp om kristendomen i Europa idag, men vem har rätt att säga vad som är ”äkta kristendom”? Illustrationsbild. Bild: mohamed_hassan via Pixabay.
Alla lika goda kålsupare?
Det är viktigt att kidnappningsmetaforen analyseras kritiskt och nyanseras. Samtidigt tycker jag det finns en risk om man nöjer sig med att konstatera att alla utnyttjar religion för sina egna syften – i synnerhet om man därigenom avsäger sig möjligheten att kritiskt granska olika tolkningars rimlighet och trovärdighet.
Undersökningar i olika länder pekar på att de regelbundna kyrkobesökarna i regel är mindre benägna att rösta på nationalistiska populistpartier än väljare i genomsnitt – även om dessa partier profilerat sig som försvarare av landets kristna identitet. En tänkbar förklaring som förts fram är att dessa personer helt enkelt har en bredare kunskap om vilka värderingar som kristendomen står för, och därför kan förhålla sig kritiskt till populistisk retorik med tendentiösa kristna inslag. I en nyligen publicerad artikel av Kamil Marcinkiewicz och Ruth Dassonneville preciseras de här forskningsresultaten med att dessa kyrkligt aktiva väljare inte lockas av populistpartierna ifall väljarna känner att det finns andra partier som bättre representerar deras värderingar.
Jag vill alltså plädera för nödvändigheten av en kritisk analys av de kristna inslagen i populisternas retorik. Här i Finland odlade Timo Soini på sin tid en rik flora av bibliska uttryck i sina tal och bloggar, men också andra representanter för Sannfinländarna, såsom till exempel Laura Huhtasaari, använder sig av citat ur Bibeln. Genom att lyhört och kritiskt diskutera vilka drag i Bibeln som populisterna lyfter fram, och vilka värderingar och bud som tigs ihjäl eller förvrängs, skapas en mer nyanserad bild av fenomenet.
Ömsesidig och ambivalent relation
Behovet av att kritiskt analysera relationen mellan kristendom, populism och nationalism bottnar enligt min mening även i att det finns en ömsesidig relation mellan dessa. Kyrkosamfunden understryker gärna de drag i Bibeln som uppmanar till att älska främlingar och ta hand om fattiga och utstötta. Men vi behöver uppmärksamma att Bibeln också erbjuder resurser för att motivera gränsdragningar, intolerans mot utomstående och en begränsning av kärleken till den egna gruppen.
Den här ömsesidiga och tidvis problematiska relationen mellan å ena sidan Bibeln och den kristna traditionen, å andra sidan populism och nationalism, pekar också på det problematiska i att enbart tala om en kidnappning av kristen tro. Med mitt inlägg har jag argumenterat för att det behövs en omsorgsfull teologisk analys av detta ömsesidiga inflytande för att förstå den kristna traditionens roll i dagens populistiska nationalism.