Vilka upplevelser har elever och lärare av rasism i dagens skola? Ida Hummelstedt, universitetslektor i pedagogik vid Helsingfors universitet, diskuterar i inlägget preliminära resultat av två forskningsprojekt om rasism och antirasism i skolan. Hon påpekar behovet av en mera lyssnande och stödjande skolmiljö. En skola där frågor om rasism tas på allvar.
I det här inlägget lyfter jag fram preliminära resultat ur två forskningsprojekt med fokus på rasism och antirasism i skolan och belyser särskilt de faktorer som är i behov av utveckling. Fem forskare har gjort etnografisk forskning, d.v.s. observationer och intervjuer med elever och skolpersonal i sju finsk- och svenskspråkiga åk 7–9 skolor. I projekten definierar vi rasism som ett systematiskt förtryck som baserar sig på ras som en social, politisk och historisk konstruktion. Genom rasifiering får ras som konstruktion sociala och materiella konsekvenser för människor där de som rasifieras som vita privilegieras och de som rasifieras som icke-vita diskrimineras. Rasism finns på många nivåer, allt från internaliserad och individuell (hos individiden), till interpersonell (mellan individer), institutionell (inom en institution så som skolan), strukturell nivå (mellan flera institutioner) och systemisk nivå (hela samhället). Både vår och annan forskning och rapporter visar att rasism fortfarande förekommer på flera nivåer i både finska och finlandssvenska skolor.
Illustrationsbild. Photo by Redd F on Unsplash
Upplevelser av rasism i skolan
Våra preliminära resultat visar hur olika perspektiven i en och samma skola ser ut både mellan elever och lärare, men också mellan olika elever och olika lärare. De elever som rasifieras som icke-vita beskriver många former av rasism. De upplever både glåpord på raster eller i vissa fall kränkningar t.o.m. av lärare, olika förväntningar på dem och på deras klasskompisar som rasifieras som vita och finländska, och olika stränga disciplinåtgärder, för att bara nämna några exempel. Eleverna beskriver ändå att de ofta inte rapporterar sina upplevelser av rasism vidare till personalen. Orsaken beskrivs ofta som att inget ändå händer om de gör det, eller att läraren inte vet vad hen ska göra.
Många elever har inte heller haft nästan någon undervisning då de diskuterat rasism på lektioner med läraren, eller så har den enda gången varit i historieundervisningen, där rasism i första hand behandlas som problem i det förgångna. Det är ändå uppenbart för de elever som själva utsätts att rasismen inte försvunnit. Flera som har mycket medvetenhet om ämnet har skaffat sig den utanför skolan, ofta via sociala medier. Samtidigt finns andra grupper av elever, till stor del pojkar, som odlar rasistiska och nazistiska tankar, delar material i sina grupper på nätet och använder nazisymboler som en del av sin jargong i skolan. Denna jargong bortförklaras ofta med att det är skämt. Överlag går mycket av den interpersonella rasismen bland elever under täckmanteln humor.
Skolpersonalens betydelse
Vår forskning visar också att det ibland förekommer rasism och exkludering även mellan skolpersonal, där personal som rasifieras som icke-vit upplever sig exkluderade. I vissa fall blir lärarrummen platser där det går att skämta rasistiskt eller uttrycka nedvärderande tankar om en del elever. I varje skola finns samtidigt skolpersonal som är engagerade i frågor om antirasism, som ingriper aktivt, som utmanar även sina kollegers uttalanden, och som eleverna litar på och anförtror sig till. De flesta motsätter sig rasism, men de som tar en aktivt antirasistisk hållning är ofta enstaka eller en liten grupp, vilket lägger mycket ansvar på få personer. Flera lärare beskriver rasism mest som ett problem som berör eleverna sinsemellan och många menar att de ingriper om de hör användning av skällsord. Eleverna i samma skola upplever däremot rasismen som ett större problem närvarande i vardagen och där just lärarnas handfallenhet är en del av otryggheten de upplever.
I de fall där det skett en rasismincident som inte blivit ordentligt utredd märks det att erfarenheten lever kvar på en känslonivå hos både elever och lärare. Hos elever som rasifieras som icke-vita handlar det ofta om en upplevelse av att inte ha blivit hörda och en förtörnad tillit. Hos lärare som rasifieras som vita kan det handla om frustration om de tolkat situationen som mindre än eleverna upplevt den och en villrådighet i hur de borde agera, eller besvikelse på att inte kollegerna tagit ställning mot rasism då en själv gjort det. Rasism är alltså inte bara en fråga om medvetenhet eller brist på den, utan också om känslomässigt laddade upplevelser som lätt förs vidare och ackumuleras i motsättningar mellan lärare och elever eller olika grupper om de inte behandlas.
Behov av en lyssnade skola
Skolorna har i de flesta fall inte strategier eller planer särskilt upprättade för antirasism, eller färdiga tillvägagångssätt för hur man ska agera då det sker något rasistiskt. Många lärare uppger att de känner sig osäkra och att det vore bra med mer utbildning i ämnet. Det finns ändå också skolor där rektorn är aktiv i frågan om att motverka rasism på institutionell nivå. Resultaten tyder på att det som skulle behövas är en skola där alla i större mån lyssnar på varandra och vill förstå varandras perspektiv och ser varandra utöver ämnes- eller språkkunskap. En skola där kränkningar tas på allvar, där medvetenheten om rasism och andra förtryck skapas från de lägsta årskurserna (eller egentligen från småbarnspedagogiken) så att de är lätta att ingripa i tidigt. Det behöver vara en skola där alla lärare är beredda att lägga sig själv i blöt och stöda varandra i sin utveckling mot en aktiv antirasism.