Hur långt in i forskningsprojektens och specialisternas kunskap ska grundundervisningen i religionsvetenskap föras och vågar man ens nämna empiriska basfakta när studenterna kan googla fram den senaste statistiken snabbare än en själv? Det här är några av de frågor Jan Svanberg, lektor i religionsvetenskap vid Åbo Akademi, ställer sig i det här blogginlägget.
De religionsvetare jag lyssnade till och läste under största delen av min egen utbildning var generalister. De kunde något om i stort sett alla religioner i historia och nutid. Religionsvetenskapens olika deldiscipliner var inte främmande för dem. Historia, sociologi, psykologi, antropologi, folkloristik etc., kunde samsas i en och samma föreläsning och framstå som begriplig trots det. De fick uttala sig i massmedierna med auktoritet om aktuella globala händelser i vilka politik och religion sammanföll och de fick ihop det med den religionshistoriska bakgrunden. Jämförelser illustrerade. Sekter och kulter förklarades. Att det fanns olika riktningar inom de olika ”världsreligionerna” fick såväl allmänheten som vi storögda studenter oss till livs med dåtida nyhetens behag.
I takt med att antalet religionsvetare ökat, information fås fram blixtsnabbt, publikationernas antal exploderat, kravnivån på vetenskaplig metodik och teoribildning komplicerats, finns det en för undervisningssammanhangen på grundnivå problematisk avvägning som akademilektorn tvingas bolla mellan. Vattentäta skott mellan religionsvetenskapens domäner och andra discipliners teorier och metoder har väl aldrig funnits. Men i de många disciplinöverskridandenas farvatten krävs mycket hopande och roande för att veta vilken riktning ett klassrum ska styras för att ämnets identitet och framtida relevans inte ska gå förlorad i trender.
Måste kunna, bra att kunna och trevligt att kunna
Borde undervisningen på grundnivå enbart bestå av gemensam forskningsmetodik, informationssökningsteknik och teorilära oavsett huvudämne? Kan, ska eller borde de enskilda ämnenas intresse för empiri och läroämnets egen speciella framväxt problematiseras på grundstudienivå? Jag vacklar mellan pedagogikens ”måste kunna”, ”bra att kunna” och ”trevligt att kunna”. Plötsligt sker något i världen som gör att den nörd som snöat in sig på något jag i dag uppfattar som ”nice to know” till den expert som behövs i tv-soffornas aktualitetsprogram.
Universitetens devis att det vi lär oss vid universitet är baserat på forskning blir väldigt smalt om lärandet inte baserar sig på även andras forskning än det som den som undervisar anser sig vara specialist på. Trots att jag skämtsamt brukar säga att det jag själv är mest intresserad av är schamanismforskningens forskningshistoria och förändrade trender inom denna ser jag paralleller till annan forskning. Tack vare dessa paralleller kan man generalisera och fördjupa. Vad är vitsen med att förstå att religionsvetenskapens discipliner haft litet olika frågeställningar och präglats av de värderingar som dominerat i den miljö forskaren levde i? Att det ibland är trendigt att ställa liknande frågor om religion/religioner som det gjordes i slutet av 1800-talet, men med en litet annorlunda vokabulär?
Jan Svanberg påpekar vikten av att våga säga att det finns kunskap och fakta när man undervisar. Foto: Sofia Sjö
Vikten av att våga presentera fakta
Med risk för att framstå som en sur gammal gubbe som inte hänger med i sin tid vill jag slå ett slag för generalisternas återkomst i klassrummen. Det är otroligt viktigt att också våga säga att det finns kunskap och fakta. Det är viktigt att väcka tankar med jämförelser trots att de ibland inte håller strikt analytiskt sett. De äldre religionsvetarna vågade jämföra, ibland var det noggrant avvägda, ibland svepande, jämförande perspektiv där äpplen och päron landade i samma låda. Men ack så pedagogiskt och kunskapsväckande. Den angst som många gånger leder till tystnad och enorm försiktighet med att ställa fakta på bordet när debatter på sociala medier flödar eller när allmänheten via tredje statsmakten behöver få veta finns det nog andra än religionsvetare som ställer upp på. Ofta verkar politologer, anti-kultröster och människor som inte har en gedigen religionsvetenskaplig utbildning ha lättare ställa sig upp och förklara komplexa sammanhang. Religionsvetare som ältat, vridit och vänt på hur vi ska använda termer och begrepp för att inte framstå som pejorativa eller romantiserande när vi pratar och skriver om människors religioner, seder och bruk, som en del av utbildningen till vad det innebär bli religionsvetare ska inte behöva ställa sig i bakgrunden.
Religionsvetenskapen hanterar makt- och intersektionella perspektiv. Religionsvetenskapen har också förhoppningsvis lärt sig av antropologins kris. Och religionsvetare har minsann diskuterat barlasten av vad det betytt för ämnet att vara en del av kolonialismen. I stället är det viktigt att kunna jobba vidare för att fungera som en akademisk disciplin bland de andra med öppen granskningsmöjlighet, ett kommunicerande språkbruk och antaganden som bygger på falsifierbara premisser. Vem kan vara aktör?
Från kunskap till specialisering
Religionsvetenskapen är givetvis synnerligen lämpad för att vara ämnet inom vilket globala och lokala samtida och historiska religioner studeras. Inte enbart för att ämnets historia består i hur de samhällsvetenskapliga teorierna tillämpats och utvecklats inom framväxten av disciplinen. Utan även i hur ämnets företrädare också med tiden började reflektera över populärkulturella fenomen.
Jag är mycket tillfreds med att jag nästa läsår kan använda en ny lärobok: Religionshistoria. En introduktion till teori och metod (Egil Asprem och Olof Sundqvist [red.]. Studentlitteratur, 2021) i introduktionskursen. En stor eloge till kollegorna vid Stockholms universitet för att de fräschar upp ämnets perspektiv utan att kasta ut barnet med badvattnet. Jag anser att det är nödvändigt att nya studenter upplever att de kan identifiera vad som generellt sett ingår i religionsvetenskapen som disciplin och tidigt blir försäkrade om att det finns kunskap. På så vis kan de senare specialisera sig och i kraft av religionsvetenskapens bakgrund i mångmetodiska strävanden bidra till innovativa forskningsbidrag.