Från att ha varit ett område rätt långt styrt av religiösa experter har döden idag fått en allt mera sekulär och individualiserad inramning. Sofia Sjö, docent i religion, media och populärkultur, granskar döden i nordisk film med fokus på dödsritualer, upplevelser av döda anhöriga och föreställningar om ett liv efter detta. Hon pekar på ett intresse för någon form av transcendens, men en transcendens utan en tydlig gudomlig dimension.
I projektet Banal (Non)Religion: Secular Imaginaries in Contemporary Pop-Culture undersöker fyra nordiska forskare hur sekulära föreställningar kommer till uttryck i nordisk populärkultur. Medan mycket har skrivits om religiösa teman i populärkulturen är sekulära teman rätt outforskade. Som Teemu Taira visat i ett tidigare inlägg i Katsomukset-bloggen blir ateistiska karaktärer allt vanligare i populärkulturen, men mera forskning om dem behövs. I det här inlägget ligger fokus på hur död, sorg och begravningar gestaltas i nordisk film.
Föreställningar om döden är föränderliga. Tidigare var döden långt ett område där religiösa institutioner stod för expertisen och erbjöd riter, platser och föreställningar. Idag, i en allt mera sekulariserad värld, är föreställningarna mera varierande och allt flera har en icke-religiös inställning till döden. Det här blir också tydligt när man ser närmare på filmens berättelser. Hur ser då döden ut i nordiska filmer?
I nordiska filmer om döden utspelar sig ofta någon scen på en begravningsplats. Illustrationsbild. Foto: Sofia Sjö
Religiös inramning av varierande föreställningar
Döden är ett vanligt tema på film, men hur döden framställts varierar bland annat beroende på genre. Enni Salo har i ett inlägg i Katsomukset-bloggen diskuterat döden i filmer för barn och unga. I projektet Banal (Non)Religion ligger fokus på dramafilmer i vilka huvudkaraktären antingen förlorat en närstående eller står inför sin egen eller en nära väns död. I filmerna får man ofta uppleva en begravning. Begravningen kan ha många funktioner i berättelsen – det kan handla om att visa på en svår sorg, men också kärlek och uppskattning. Det vanliga är att begravningarna har en rätt traditionell religiös inramning. De sker med andra ord oftast i kyrkor och med en präst närvarar. Det här upplägget ges ingen förklaring utan alla förutsätts känna igen en kyrkobegravning när de ser den.
Inställningen till vad som händer sen, när man dött, är mera varierande. Det är sällan filmer presenterar ingående diskussioner kring det här, även om fokus ligger på döden. Rätt vanligt är det att nordiska karaktärer ställer sig skeptiska till en gud och ett liv efter döden, men undantag finns. Återkommande i nordiska filmberättelser är ändå att religiösa karaktärer ofta framställs som annorlunda. De kan till exempel vara utlänningar eller tillhöra en religiös minoritet. I den svenska filmen Dag för dag (2022) är huvudkaraktären Malte döende i hjärncancer. Då han bestämmer sig för att åka till Schweiz och avsluta sitt liv ifrågasätter inte hans svenska vänner direkt hans val. Den som för in gud i diskussionen är en italiensk hotellägare.
Kontinuitet och glimtar av ett liv efter döden
Döden uppfattas inte alltid vara slutet: den här hållningen skymtar fram på två sätt i nordisk film. Delvis genom att en del karaktärer verkar uppfatta ett fortsatt band till de som dött och delvis genom glimtar av ett liv efter detta.
Att man kan uppleva ett band till någon man förlorat visar många studier på. Det här är också ett tema som nordiska filmer ibland tar sig an. I En man som heter Ove (2015) pratar Ove med sin fru när han besöker hennes grav. I Comedy Queen (2022) verkar huvudkaraktären Sasha, vars mamma begått självmord, se sin mamma då och då. Även i den svenska filmen En dag kommer allt det här att vara ditt (2023), upplever huvudkaraktären en närvaro av någon hon förlorat. De här upplevelserna kan tolkas på olika sätt. De framställs i filmerna som en del av en sorgeprocess. I första hand verkar de vara något som pågår i karaktärernas huvuden, men som filmmediet gör det möjligt att gestalta. I vissa filmer verkar de också peka mot något mer.
När Ove slutligen dör verkar hans största önskan gå i uppfyllelse: han får träffa sin fru igen. De möts på det tåg där de träffades för första gången. Vart tåget är på väg får vi inte veta. Att döden kan vara början på en resa till något ospecificerat ser vi också i det norska ungdomsdramat I et speil, i en gåte (2008). Där har huvudkaraktären Cecilie fått besök av ängel under sin sista tid i livet – hon lider av obotlig cancer. När hon dött drar ängeln i väg henne på en pulka in i vinternatten. I den nya filmatiseringen av Stormskärs Maja (2023) antyds både att de döda finns närvarande och att döden innebär en förening med de man älskat och förlorat.
Livet efter döden framställs i nordisk film ibland som en plats som varit viktig för filmens huvudkaraktärer. I till exempel Stormskärs Maja skymtar man solvarma klippor. Illustrationsbild. Foto: Sofia Sjö
Transcendens med gudomlig frånvaro
En del nordiska filmer ger med andra ord en antydan om en möjlig fortsättning av livet efter döden. I likhet med mycket andlighet idag är föreställningar om livet efter döden ofta personliga. Även om nordiska filmer ibland bjuder på möten med övernaturliga karaktärer så som änglar, verkar livet efter döden i första hand utspela sig på en plats som liknar det jordiska. Antydan om en mera andlig existens finns, men kanske på grund av filmens förmåga att visualisera, blir livet efter döden ofta framställd som något konkret kroppsligt. Barfota fötter på solvarma klippor som i Stormskärs Maja till exempel.
Även om döden i nordisk film ofta ges ett religiöst ramverk via religiösa dödsriter är föreställningarna om kontinuitet och en fortsatt existens efter döden inte låsta inom samma ram. Föreställningarna är inte sekulära – ifall man med sekulär menar en frånvaro av transcendenta föreställningar – men de är individualiserade och det gudomliga har fått träda åt sidan. Det är vanligtvis inte gud och änglar som väntar på andra sidan, det är de som stått en närmast i livet. Det viktigaste i livet och döden blir såldes gemenskap. Det här är en tanke som både sekulära och religiösa åskådare säkert kan relatera till – filmer öppnar vanligen upp för flera tolkningsmöjligheter.