I våra vardagsmiljöer finns ett stort antal platser, som folktron ansett vara skrämmande och övernaturliga. Denna fruktan för det övernaturliga kan ses som ett uttryck för en äldre form av helighetsupplevelse. John Björkman, doktorand i nordisk folkloristik vid Åbo Akademi, har besökt ett drygt hundratal övernaturliga folktroplatser i sydvästra Finland, bland annat för att se om man kan upptäcka heligheten i landskapet – eller om man kan lära sig att göra det.
”På stigar mellan förskräckliga stenbumlingar kan man ibland se underliga saker, som vid kanten av Mahlioberget i Virmo. Om man sover på en sådan stig, ser man sin framtid i drömmen.”
”En liten holme kallad Kakskert-prästen har i långa tider varit Pargasbornas fasa, emedan det spökar där och deras färdväg till Åbo går där förbi.”
I gamla folktrouppteckningar från sydvästra Finland finns det rikligt med referenser till platser man varit rädd för, eftersom det bor tomtar, spöken eller djävlar där. Det lär ska ske övernaturliga saker vid platserna och de är ibland förknippade med tabun eller ritualiserat beteende – till exempel skulle man ta av sig hatten då man seglade förbi holmen Kakskert-prästen som nämndes ovan.
En känsla av bävan eller fasa blandad med övertro är något som enligt religionshistorikern Rudolf Otto karakteriserar tidiga former av att uppleva det heliga. För att beskriva denna känsla har Otto myntat begreppet mysterium tremendum et fascinans. Enligt honom är exempelvis fruktan för spöken och demoner ett förstadium till känslan av högaktning inför en eller flera gudar.
Djävulsstenen (Pirunkivi) i närheten av Åbo flygfält är en känd folktroplats, dit vem som helst kan gå och pröva om platsen frammanar en känsla av mysterium tremendum et fascinans. Djävulen själv lär bo under stenen. Foto: John Björkman
Tecken på det heliga
Döljer de naturlandskap som finns i vår omgivning i sig sådana äldre former av helighet – i form av platser som folktron nämner som skräckinjagande och övernaturliga? Folkminnesuppteckningarna visar klara tecken på det. Hur ser då sådana platser ut? I min forskning försöker jag ta reda på bland annat det.
Vissa religionsvetare har påpekat, att det som utväljs som heligt tenderar att vara på något sätt avvikande – till exempel en stor sten i ett annars jämnt landskap kan anses som helig, men inte en sten bland hundra andra. Inom antropologin har det sagts att animistiska folk sett en särskild, udda sten som ett tecken för en gudoms närvaro. Bland andra den finske religionsvetaren Juha Pentikäinen har talat om gudens tecken i berget, då han undersökt hällmålningar och samiska seita-stenar, men han menar att det kan krävas en viss färdighet att upptäcka dem.
Kan då till exempel jag som forskare se dessa drag? Eller kan jag lära mig upptäcka dem? Går det att träna upp sin färdighet att se dem?
Inne i denna håla, som hittas i Hallusvuori i Masku, finns en helig källa. Man måste kräla in för att nå vattnet. Foto: John Björkman
Terrängens formspråk
Jag har börjat med att besöka platser vars exakta lägen redan är kända (som till exempel tidigare införts i fornlämningsregistret), eller vars beskrivningar varit tillräckligt exakta för att lätt kunna hitta dem. Vad jag lärt mig är att ju fler folktroplatser jag besökt, desto lättare har det blivit för mig att identifiera tecken i terrängen som utmärker helighet eller övernaturlighet på andra platser. Det är inte lätt att beskriva de igenkännbara dragen i textform. Det handlar om ett visuellt formspråk som man småningom nästan intuitivt lär sig känna igen. Det finns heller inga karakteristiska drag som alltid skulle förekomma, utan det verkar snarare handla om en uppsättning fenomen, varav två eller tre kan förekomma på samma plats, ofta i vissa nästan kompositionsaktiga helheter. Ofta upptäcker man de väsentliga dragen först då man är alldeles intill dem – något som arkeolog Tiina Äikäs konstaterat gälla även för många samiska seita-stenar. Du kan läsa om Tiina Äikäs intressanta forskning i ett tidigare inlägg i Katsomukset-bloggen.
Att identifiera dessa drag har börjat påverka hur jag varseblir platsens hela miljö. Min gestaltning av miljön genomgår en förändring och jag upplever plötsligt att jag befinner mig på en plats som känns speciell och skiljer sig från den omgivande terrängen. Ofta är terrängen på platserna sådan att den kan inge en känsla av bävan. På många av platserna finns stenar eller stenformationer som lätt kan gestaltas som varelser, eller där man kan skönja människo- eller djuraktiga former. Ofta är de också rätt stora och imponerande – och får åskådaren att känna sig liten.
På spökholmen Kyrkherren eller ”Kakskert-prästen” finns en bergsformation som väcker uppmärksamhet. Antagligen är det här som förbiseglande pargasbor tagit hatten av sig. Foto: John Björkman
Krävande miljöer
En annan aspekt som jag upptäckt genom fältbesöken är hur miljön påverkar mig – eller snarare tvingar mig att göra vissa saker. Framför allt kan det centrala elementet i en folktroplats – till exempel den heliga källan eller offerstenen – ligga svårtillgängligt i terrängen. Man måste kanske balansera längs en smal klipphylla eller ta sig fram genom en trång skreva för att nå fram. Till exempel offerkällan på Hallusvuori i Masku ligger i en bergshåla som är så låg att man måste kräla in om man vill nå fram till vattnet. De blir som rituella handlingar, påtvingade av miljön.
Men det finns också de platser som inte känns märkvärdiga alls. Till exempel är en del heliga källor bara rätt anspråkslösa vattniga pölar mitt på någon åker. Det vore intressant att undersöka om detta kan bero på till exempel platsens ålder.
Folktrons och heliga platsers sensoriska aspekter har under senare år forskats i inom både folkloristiken och arkeologin, om allt från hällmålningars akustiska egenskaper till upplevelsen av att gå vilse i skogen. Det blir intressant att se vad den forskningen kan komma fram till.