Hur mår minoriteterna i vårt lands skolor? Den här frågan ställer sig Milena Parland som är doktorand i religionsvetenskap vid Åbo Akademi och under läsåret gästande doktorand vid CEU i Wien. Parlands forskning knyter an till aktuella debatter om attityder till minoriteter i dagens Finland och visar på behovet av mera kunskap om religion och tro.
I vårt land har skolsystemet genom tiderna assimilerat minoriteter – tänk på samer, karelare och romer. Medan de etniska minoriteterna utsatts för assimilering har de religiösa minoriteterna åtnjutit ett visst lagstadgat skydd ända sedan 1922, i form av rätt till undervisning i egen religion. Inom vårt homogena finländska skolsystem, som skapats under en tid då nationen och nationsbygget var i fokus, har de religiösa minoriteterna därmed haft vissa rättigheter. Samtidigt har de fått leva i en skolvardag som starkt präglas av idéer om enhetlighet och nationalism.
Noruruz-fest för alla barn på skola i Tavastehus med kurdisk folkdans tillsammans med kurdisk danslärare och läsning ur Shah-name-eposet av en doktor i ämnet. Foto: Andrej Scherbakov-Parland / Ad Astra
Att studera ett spänningsfält
Min forskning handlar om religiösa minoriteter i skolan och hur de upplever vardagen och även om hur man kan skapa respektfull religions/åskådningsdialog. Jag har intervjuat lärare i minoritetsreligioner och minoritetsfamiljer från fyra olika religiösa traditioner (muslimer, katoliker, judar, ortodoxa kristna) runtom i Finland.
Det jag ser i min studie är att de som hör till dessa minoriteter ofta upplever exkludering i skolan. Det här kommer till exempel till uttryckt i avsaknad av jämlik tillgång till utrymmen, genom exkludering via nedsättande tillmälen och genom förbud att synas/lämna synliga spår efter sig. En intervjuad lärare berättar till exempel om hur ortodoxa barn systematiskt gömmer sina läroböcker i klassrummen.
Man kan beskriva det som att minoritetsbarnen lever i ett spänningsfält. Spänningen rör sig mellan två poler. Den ena polen är en öppen, minoritetsbejakande kultur och den andra är en kultur med enhetstänkande och idéer om nordisk/finsk exklusivitet och försök att styra upp vardagen för de ”andra”.
Behovet av en egen röst
Hur kan skolan bli bättre på att bemöta minoriteter och hur kan respektfull dialog ske? Det finns många berättelser i forskningsmaterialet om positiva möten och aktiviteter. En viktig byggsten för minoriteterna är rätten till egen röst och till att få föra sin egen talan. Det visar sig också att minoritetsbarn har förtroende för vuxna från andra minoritetsgrupper och ofta väljer att vända sig till dem i stället för till den dominerande gruppen. Det verkar som att minoritetskap i skolan i sig är något unikt och att barnen från minoriteter upplever det som positivt att vara i en grupp med barn och lärare med samma tillhörighet. Det behövs klart mera forskning kring minoritetskap i skolan, och hur skolan kan stödja minoritetsbarn. De här barnen behöver verktyg och strategier för att kunna växa till vuxna personer som vågar och kan bejaka sin bakgrund och som är aktiva medborgare i vårt land.
Här är det Eid al Fitr som firas på en skola i norra Helsingfors med bland annat henna-målning. Foto Andrej Scherbakov-Parland / Ad Astra
Forskning och samhällsdebatt
Jag blev ombedd att skriva den här texten i början av juni. Jag visste inte då att den forskning jag gör plötsligt under sommaren skulle bli mycket aktuell i och med att hatfulla utsagor mot religiösa minoriteter (läs muslimska kvinnor) togs upp i pressen. Jag anade inte att rasism och hatprat mot religiösa minoriteter snart skulle diskuteras i medierna varje dag. I mitt insamlade material finns berättelser om hur en rektor via högtalaren i en skola talar nedsättande om muslimska barn, hur en ortodox lärare hälsas av en rektor på ett lärarmöte med ord som är förödmjukande och sexistiska och anklagas för att vara den som förstör schemaläggningen. Samtidigt tycks tystnaden som omger övergreppen vara en stabil faktor.
Ordbruk ut i ljuset
Den rådande sopsäcksdiskursen gör att det material jag samlat in får en ny kontext. Ordbruk och förhållningssätt som gömts undan förs fram. Det är viktigt att reflektera över att mycket hatprat handlar om kvinnor och/eller religion. Förhoppningsvis får personer som själva inte är pålästa inom minoritetsforskning, eller tillhör minoriteter, via den nya diskursen mer förståelse för hur utmanande vardagen kan vara för minoriteter i vårt land. Minoriteternas upplevelser stannar oftast i det dolda, för de passar inte in i narrativet om det finska PISA-undret.
Vardagen på skolan upplevs olika beroende på om man tillhör majoriteten eller en minoritet, precis som vardagen i samhället i stort. Det handlar till exempel om att kunna röra sig tryggt och att kunna tala med andra utan att vara rädd för att bemötas med nedvärderande kommentarer, påträngande frågor eller fysiskt våld. Det handlar också om att kunna få omges av en miljö som bejakar ens egen bakgrund och tillhörighet – tänk på hur julpyntet sprids över skolan medan Chanukka eller Maslenitsa inte syns alls.
Presentation av hur man firar Chanukka runtom i Europa med unga deltagare under ledning av en expert. Foto: Andrej Scherbakov-Parland / Ad Astra
Verktyg för maktanalys
Vår förmåga att förverkliga likabehandling i skolan måste ses också i kontexten av religionstillhörighet och kunskap om religioner och tro behövs. Jag använder mig bland annat av Critical Race Theory i min forskning. Teorin ger verktyg för maktanalys som är viktigt även för religionsdialog. Dialogen på skolan sker inte mellan jämlika. I skolan finns hierarkier och en del barn är mer utsatta än andra – tänk på negligerandet av muslimska elevers behov av utrymmen för daglig bön. Med hjälp av CRT och analys av maktförhållanden kan man skapa kunskap som ger förutsättningar för respektfull dialog.
Det är ändå uppenbart att vi behöver mer kunskap om religionen som diskrimineringsgrund, rasiferingsfaktor och i samband med välmående samt rätten till trygg skolgång. Religion hänger ihop med tillhörighet, traditioner och andlighet och även maktkonstellationer. I december kommer tidskriften Approaching Religion ut med ett temanummer kring religiös appropriering och där kommer frågor om religion och makt att behandlas. Det är ett välkommet bidrag.
Inblick i en skolvardag
Jag intervjuade i april en mamma och en dotter i Nyland. Den brunlockiga lillebrodern kröp omkring på den tjocka mattan på golvet med sina bollar och bilar. Familjen är både muslimsk och ortodoxt kristen på samma gång. Mamman tittade på pojken och sade i förbifarten till mig, javisst ja, vi var hos rektorn idag för han hade blivit slagen. Och hånad.
Vi satt tysta.
Efter en stund berättade mamman att hennes lillpojke är god vän med klassens romska kille. Den killen har en härlig familj och barnen trivs tillsammans, konstaterade hon.
***
Du kan läsa om Milena Parlands arbete med Ad Astra och religionsdialog för barn i ett tidigare Katsomukset-inlägg.