Den nya läroplanen för småbarnsfostran slår fast att religioner och åskådningar får en vara en del av vardagen vid daghemmen i Finland. Forskningen visar ändå att daghemmens verklighet fortfarande genomsyras av lutherska traditioner. Milena Parland, doktorand i religionsvetenskap vid Åbo Akademi, berättar om hur föreningen Ad Astra arbetar med att stöda mångkultur i småbarnspedagogiken med hjälp av fester.
De allra yngsta barnen på dagiset kommer in i rummet. Vi har tänt lyktan och på festbordet glimmar granatäpplena blanka och mörkröda.
—Kom, sitt här! Det är lite mörkt, men känn, mattan är mjuk.
Barnens ögon är stora och runda i dunklet.
—Det var en gång en stor, lummig grön skog och där bodde en röd räv, en grå apa och en liten vit kanin.
Så här börjar sagan om Jadekaninen som baserar sig på en gammal buddhistisk legend och som hör ihop med månfesten som firas varje höst av miljontals människor, i synnerhet i Kina och andra asiatiska länder, men också av barn i vårt land.
Den nya läroplanen för småbarnsfostran för med sig att religion och åskådning ska vara en del av vardag och fest på daghemmen i Finland. Föreningen Ad Astra jobbar med dialog sedan 2009 och den här texten bygger på kunskap som samlats in under det här arbetet. Ad Astra deltog i en utbildningsrunda i Svenskfinland i åskådningsfostran för daghemspedagoger som Regionförvaltningsverket ordnade. Det var uppenbart att pedagogerna behöver möjligheter att diskutera om åskådningar och religioner. Det finns en likabehandlingsplan någonstans i daghemmets databas och det finns en ny verklighet där barnen för med sig allt fler olika traditioner och vanor hemifrån. Pedagogernas frågor är trevande och en pro gradu-avhandling från Tammerfors universitet av Susanna Itäkare visar att verkligheten på daghem fortfarande är genomsyrad av lutherska traditioner. För en familj som tillhör en minoritet och som vill att barnet växer upp som delaktigt i sin egen minoritetskultur och religion uppstår många frågor. Hur kan mitt barn känna sig delaktigt i det finländska samhället, känna till och förstå majoritetstraditionerna, men samtidigt ha kunskap om sin egen tradition och vara trygg och stolt som muslim, ortodox kristen, katolik eller buddhist?
Pedagogerna borde förmå att möta minoritetsbarnens frågor, förundran och tankar på lika villkor som de möter majoritetsbarnens. Samtidigt är det möjligt att minoritetsbarnens frågor aldrig hörs för att de här barnen väljer tystnad. Kristie Dotson använder begreppet ”kvävt vittnesmål” (testimonial smothering) som handlar om självcensur hos personer som tänker att det de har att säga kanske inte välkomnas. Här kan konsten hjälpa och bryta maktordningen för en stund utan att barnet talar. Det är bra att starta i realpolitiken. Faktum är att Finland har starka traditioner med grund i luthersk tro och lära inom både småbarnspedagogik och skola. Hela skolsystemet har byggts upp nära den evangelisk-lutherska kyrkan. Midvintern är en tid där mycket kretsar kring jultraditioner och adventsljus, stjärngossar och polonäs är viktiga för många daghem och skolor. Högtider spelar roll för människor och om ett daghem eller en skola har lyckats med att forma traditioner som skapar samhörighet och gemenskap så är det värdefullt. Det är bra att vara tydlig med traditionernas ursprung, det gäller alla traditioner både stora och små. Fortsätt att pyssla tomtar och sjunga luciasång, och låt barnen veta varför det sker, men låt också minoritetsbarnens fester synas på daghemmet och i skolan. Likabehandling handlar också om fester och högtider. Det är också ett bra sätt att lära sig mera om en religion, både för barn och vuxna.
En fest kan börja med en sagostund på en mjuk matta. En fest kan börja med musik eller dans eller med att barnen får pyssla lyktor eller baka månkakor. Konsten hjälper barnen och de vuxna att tillsammans korsa gränser. Det som inte är möjligt egentligen, blir för en stund möjligt.
En pedagog ställer frågan: ”kan vi faktiskt berätta om Sjunde himlen och Jadekejsaren?” Pedagogen är rädd för att det ska skada kristna, troende barn.
Frågan kan verka banal, men är i själva verket skarp. Det handlar om hur vi både kan respektera varje barns rätt till just sin egen tradition och religion och samtidigt om kravet på att vi ska vara öppna och dialoginriktade. Likabehandling innebär att särbehandling kan ske. Särbehandling kan behövas för att ge minoritetsbarnen tillräckligt med stöd, så att de vågar tro på att deras egen religion är värdefull. Pedagoger måste ofta bryta sig igenom lager av stereotyper och nedvärderande tankar och idéer om andra religioner, och för tillfället lever vi i en tid där de till och med tar sig våldsamma uttryck. Om barnen på dagis redan tidigt får ta del av olika traditioners sagor, sånger, mat, musik, danser, så kan de senare i livet associera religionen och kulturen med något positivt och bekant. För minoritetsbarnet innebär en fest med omsorgsfulla dekorationer, en dans som alla barn gillar och där den vuxna pedagogen med auktoritet stampar takten och sjunger med stor iver, att den egna traditionens status höjs.
Pedagoger som börjar fira olika fester med sina barngrupper brukar snabbt bli ivriga och vilja fira mer. Med sagans hjälp kan barnen resa till Mecka, Jerusalem eller Sjunde Himlen. De tar sig nog hem därifrån, barn är ofta klokare än vi.