Ska akademisk etik vara nyttig? Kan akademisk etik hjälpa oss hitta lösningar på t.ex. miljökrisen? Donnerska institutets styrelseordförande, professor emeritus Tage Kurtén, begrundar bland annat de här frågorna i sitt blogginlägg.
För ganska exakt 60 år sen utgav Rachel Carson boken Silent Spring. Hon noterade att fågelsången försvunnit. Och orsaken var, enligt henne, giftbesprutningar inom lantbruken. Som känt var det början till en allt större medvetenhet om hur vi människor inverkar på vår naturliga omgivning. Under tidigare 2000-tal medförde klimatförändringen att miljön blev det allt överskuggande samtalsämnet i världssamfundet. Men Covid-pandemin som började år 2020 fick oss att glömma de bekymren. Rysslands krig i Ukraina våren 2022 har ytterligare minskat intresset för miljöhoten, speciellt i Europa.
Naturens tillstånd på vår gemensamma planet kommer vi trots allt inte ifrån. Vi kan räkna med att frågan hur vi kan tackla miljöförstörelsen kommer tillbaka med allt större kraft de närmaste åren. Inom etisk forskning fortsätter därför miljöetiken att vara central. En angelägen fråga är: Vilket bidrag har akademisk etik att ge?
Miljöetiken är central inom etisk forskning eftersom naturens tillstånd berör oss alla. Foto: Harriet Kurtén.
En färsk doktorsavhandling
Vintern 2020, några dagar innan samhället stängde sina dörrar på grund av pandemin, disputerade Suvielise Nurmi vid Helsingfors universitet. Hennes avhandling hade den något krångliga titeln Ecological Relational Moral Agency: Conceptual Shifts in Environmental Ethics and their Philosophical Implications. För den som inte till vardags sysslar med moralfilosofi är boken inte alldeles lätt att ta till sig. Men hennes huvudärende är enkelt. Hon hjälper oss att få ett grepp om hur vi kunde resonera som moraliska varelser kring miljön. Hon beskriver tre klart olika positioner bland forskare intresserade av människors moral.
Tre sätt att förstå etik
Med risk att förenkla Nurmis resonemang försöker jag fånga in hennes tre positioner. De handlar om olika människouppfattningar: den fria rationella humanisten, människan som naturvetenskapligt bestämbar samt den socialt definierade aktören.
Den rationella humanisten återspeglar det som vi möter inom framför allt anglosachsisk analytisk etik. Etik hör till förnuftets område. I princip borde vi alla, genom att vi alla har del i ett och samma förnuft, kunna vara överens i etiska frågor. Och det är den akademiska etikens uppgift att säga vad det är vi alla bör omfatta. Etiska lösningar bygger närmast på tid- och kontextlösa principer. Dessa kan sedan tillämpas på konkreta problem, som t.ex. miljökrisen. Akademisk etik kan på teoretisk väg nå fram till resultat som vi bör följa. Miljöetikens krav på att vi skall handla med miljöns bästa för ögonen bör t.ex. motiveras rationellt.
Människan som naturvetenskapligt bestämbar studeras i sin tur på samma sätt som forskare studerar andra biologiska varelser. Människan som moralisk varelse fångas in med hjälp av naturvetenskapliga teorier. Biologer kan t.ex. beskriva osjälviska, goda handlingar som en följd av evolutionen. Altruistiska böjelser har varit en fördel i kampen för tillvaron. Miljöetik kan i så fall ses som uttryck för den biologiska människans självbevarelsedrift. Någon djupare innebörd utöver det har den inte.
Med den socialt definierade aktören fångar Nurmi in resonemang inom framför allt konstruktivistiska (feministiska) teorier, ofta inom antropologisk forskning. Grupper vi tillhör formar vårt tal och våra handlingar, som sen formar verkligheten vi lever i. Etik är något som blir till i interaktionen och dialogen mellan människor. Akademisk etik kan hjälpa oss att finna lösningar genom att fördjupa vår kunskap om sociala sammanhang och relationer.
Professor emeritus Tage Kurtén är Donnerska institutets styrelseordförande och expert inom teologisk etik. Foto: Björn Dahla.
Externa och interna perspektiv
Det finns inslag i alla tre modeller som jag finner värdefulla då vi strävar efter att förstå oss själva som moraliska varelser. De är därför goda hjälpmedel i denna strävan – bara de inte uppfattas som absoluta lösningar: det är motiverat att göra rationella kalkyler vid val av handling; naturvetenskapliga studier av människan (biologi, medicin, psykologi o.s.v.) hjälper oss förstå människors sätt att leva; den tredje modellens socialkonstruktivism hjälper oss beakta den sociala kontexten.
Modellerna är samtidigt begränsade på ett och samma sätt. De förhåller sig till etiska utmaningar med den neutrala betraktarens ögon. De eftersträvar ett språk som är externt i förhållande till det som den akademiska etiken skall lyfta fram. Moraliska lösningar skall fångas i tredje person. Gott och ont, rätt och fel, är ord som refererar till en verklighet utanför oss enskilda varelser. De tre modellerna erbjuder bara tre olika svar på frågan hur vi kan nå denna verklighet.
Vad jag saknar är en intern aspekt. När jag säger ”Vi måste göra allt vi kan för att motverka klimatförändringen” så kan det förstås som en slutsats på rationella grunder, eller som min oro över hur det skall gå för mina barn och barnbarn. Jag kan också tänkas leva med i samtidens krav på engagemang – ge efter för ett socialt tryck. Men som ett genuint moraliskt ställningstagande har jag sagt något mera. Jag har gett utryck för mitt djupa engagemang i människans och jordens framtid. Jag avslöjar något i min djupaste personlighet. Mitt tal är internt relaterat till mig som person.
Ett moraliskt ställningstagande kan då inte uttömmande förstås och förklaras rationellt, inte med hänvisning till vetenskapliga teorier men inte heller genom att peka på min tillhörighet till en speciell social grupp (t.ex. av miljöentusiaster). Det måste finnas plats för den enskildas moraliska ansvar.
I sitt kapitel i Eco-Theology: Essays in Honor of Sigurd Bergman diskuterar Tage Kurtén mera ingående temana i den här bloggen.
Vad kan miljöetiken tillföra?
Om vi beaktar den interna aspekten förstår vi att akademisk etik inte normativt kan slå fast hur varje moraliskt ansvarskännande person bör resonera. Akademisk miljöetik kan inte tala om för oss människor vad vi moraliskt sett är tvungna att göra inför miljöhoten. Etiken kan inte, för den enskilda (vuxna) individen, slå fast vad som en gång för alla är rätt, vad som är fel. Akademisk etik som försöker göra så är med om att frånta den enskilda hennes moraliska frihet att själv ta ansvar för sina handlingar. Etiken kan däremot belysa tillståndet i världen, beskriva våra rationella möjligheter att välja handlingsvägar, peka på olika sociala gruppers val av livsstil o.s.v. Men det slutliga moraliska valet måste den enskilda själv stå för.
För en mera akademisk version av argumenten i den här bloggen kan läsaren vända sig till Tage Kurténs artikel ’Ecological Crisis – So What? Ethics, Views of Life and Academic Writing’ i H-G Heimbrock och J Persch (red.), Eco-Theology: Essays in Honor of Sigurd Bergmann (Paderborn: BRILL/Ferdinand Schöningh 2021).