Haribhaktivilasa och frågor kring förmoderna böckers tillkomst

Varför görs forskning om det förmoderna Indien vid ett finländskt universitet? För att vetenskap handlar om världsomspännande samarbete, skriver universitetslektor Måns Broo från Åbo Akademi, och berättar om sin banbrytande forskning kring ett femhundra år gammalt manuskript från Indien.

Mystikern och den religiöse förnyaren Sri Krishna Caitanya (1486–1533) skapade under några korta år en extatisk hinduisk väckelse i östra Indien som påverkade miljontals människor. När han plötsligt gick bort stod hans efterföljare vid ett vägskäl. Hur gå vidare?

Som så ofta i liknande situationer i religionernas värld valde man att gå åt bägge hållen, det vill säga olika strategier. I Bengalen skapade hans efterföljare en gemensam identitet genom tempel och institutioner knutna till familjetraditioner och genom att minnas sin mästare genom sånger och berättelser. Långt borta i Vrindavan i centrala Indien valde en grupp asketiska lärjungar att satsa på den skrivna textens kraft.

Caitanya och hans efterföljare. Wikimedia commons.

Sex män i Vrindavan

Vrindavan var på 1500-talet en liten by i skuggan av de mäktiga Mogulkejsarnas Agra, men en by full av religiösa minnen och konnotationer, för det var här som den lekfulle Krishna, den gud som Caitanya centrerade hela sin väckelse kring, växte upp tusentals år tidigare. Caitanya besökte själv Vrindavan under sin livstid och skickade också några av sina lärjungar hit. Bland de första var bröderna Rupa och Sanatana, två brahminer som i sin ungdom tjänat Bengalens muslimska härskare men som övergett allt för att följa sin mästare. De följdes senare av Gopala Bhatta från en fin brahminsläkt i Syd-Indien och tre andra, som tillsammans blev kända som ”de sex Goswamierna”. Goswami betyder ”sinnenas herre”; titeln syftar på att de alla levde i strängt celibat och asketisk avhållsamhet. De grundade flera tempel i Vrindavan och skrev ett stort antal texter på sanskrit som så småningom kom att bilda kanon för Caitanyas rörelse överallt i Indien. En av deras första texter var Haribhaktivilasa, en omfångsrik text som i stor detaljrikedom presenterar en normativ beskrivning av den religiösa människans rituella liv.

Mycket av det jag skrivit sedan början av min forskarkarriär har kretsat kring denna text. Under de senaste åren har jag arbetat på en översättning och textkritisk utgåva av den, ett arbete där mycket ännu återstår (jag har bara nått slutet av kapitel fem av tjugo), men som redan gett mig svar på många av de texter som förbryllat tidigare forskare.

Internationell forskning i Finland

Men varför görs forskning om det förmoderna Indien vid ett finländskt universitet? För att även om vetenskaplig forskning alltid varit en internationell angelägenhet är den än mera så i dagens, digitaliserade värld, där experter kan samarbeta kring gemensamma intressen oberoende av geografiska gränser, och där forskningsresultat sällan kan begränsas till ett enda land. Själv samarbetar jag närmast med experter i Kolkata, Lund och Oxford. Jag har genom studier, Indienvistelser och tidigare forskningsprojekt målmedvetet byggt upp en kompetens för just detta projekt.

Rent konkret började mitt arbete med att leta upp handskrifter av texten. Boken skrevs cirka 1540 men trycktes inte förrän gången 1845 (boktryckarkonsten kom på allvar till Indien i början av 1700-talet). Före det spreds texten flitigt genom handskrifter. Jag har sett över etthundra manuskript i olika delar av Indien och dess grannländer men också i västerländska universitets samlingar.  

På basis av ålder, geografisk spridning och särarter har jag valt ut tolv manuskript med vars hjälp jag försöker rekonstruera ursprungstexten och se hur den förändrats under århundradenas gång. Skillnaderna är inte dramatiskt stora, men de avspeglar några av de förändringar Caitanyas rörelse genomgått.

Vikten av intertextuella studier

Jag har också ägnat mycket tid åt intertextualitet. Haribhaktivilasa citerar mer än 200 tidigare texter, allt från Veda till nästan samtida ritualtexter. Hur kunde författaren i en liten by ha haft tillgång till så många böcker? Det hade han inte heller – min forskning visar att de flesta citaten är andrahandscitat från det tiotal böcker han använde sig av. Några av dessa källor har aldrig tryckts och åtminstone en av dem hade författaren kopierat själv. Att veta exakt vilka böcker författaren använde sig av ger oss en unik insikt i själva handarbetet bakom författarskap i en förmodern tid.

En fråga som länge förbryllat forskare är vem som egentligen skrev Haribhaktivilasa. Boken själv säger att den skrevs av Gopala Bhatta, men traditionen tillskriver den Sanatana. Flera lösningar har kastats fram, av vilka kanske den mest spännande säger att bägge utlåtandena stämmer genom att Sanatana först skrev en kortare text som Gopala Bhatta senare utökade till den text som vi känner idag. Någon kortare version har aldrig publicerats. Jag har hittat tjugosju sådana manuskript men de har alla visat sig vara förkortningar av den längre texten snarare än en kortare förlaga.  

I alla tryckta utgåvor av boken och i många av manuskripten åtföljs texten av en kommentar tillskriven Sanatana. Mina intertextuella studier har visat mig att både huvudtext och kommentar ibland lånar material från samma, ofta onämnda källor, så det är uppenbart att Sanatana skrivit bägge två. Av någon anledning valde han ändå att skriva boken i Gopala Bhattas namn; antagligen för att han ville att den normativa ritualtexten för Caitanyas rörelse skulle förknippas med Gopala Bhattas rituellt rena brahminska bakgrund. Den hagiografiska litteraturen visar att Sanatana upplevde sin familjebakgrund som oren och fallen. Sin första och mest kända bok, den mytisk-teologiska Bhagavatamrita, skrev han inte heller i sitt eget namn.          


Detalj ur ett manuskript av Haribhaktivilasa från Universitetet i Tübingen, ca. 1850. 

Får alla frågor ett svar?

Många frågor återstår förstås. Vad exakt var det som gjorde Sanatana så skamsen över sin bakgrund? Hur mycket samarbetade han med sin bror och de andra Goswamierna? Vem stod för bläcket, pappret och de andra texterna som han använde? Och vad hände med den sista sidan i kommentaren, som försvann?

De flesta av dessa frågor kommer knappast någonsin att få entydiga svar. Jag är ändå glad för att min forskning inte bara besvarar frågor kring min specifika text utan ger oss en klarare bild av hur texter producerades och spreds i det förmoderna Indien i allmänhet.