Att främja och sätta gränser för religion med lagens hjälp

Trots att någon kanske tror det, så ger ett människorättsligt perspektiv på relationer mellan religion och stat inte entydiga svar på alla krångliga frågor. Rättigheterna som ofta är allmänt formulerade i internationella fördragstexter måste konkretiseras och olika perspektiv och aspekter i praktiken vägas mot varandra, skriver Pamela Slotte, professor i religion och rätt vid Åbo Akademi. Ett färskt rättsfall gällande äktenskapsfrågan inom Evangelisk-lutherska kyrkan fungerar som exempel.

I den grundlagsreform, grundrättighetsreform och reform av religionsfrihetslagen (453/2003) som genomfördes i Finland vid det senaste sekelskiftet betonades bl.a. positiv religionsfrihet (med andra ord rätten att bekänna och utöva religion), inklusive kollektiv religionsfrihet eller det som också kallas religiös autonomi och som betyder frihet från inblandning i det som ses som de religiösa samfundens egna inre angelägenheter. Samtidigt underströks även rättsstatligheten och vikten av att tydligare i lag reglera när och hur religionsfriheten och andra grundläggande fri- och rättigheter kan begränsas.

Vi möter alltså en samtidig betoning av frihet och av laglighet. Däremot sker detta inte längre i samma lagrum för religionsfrihetens del. Regeringsformen 1919 och 1922 års religionsfrihetslag innehöll vardera specificeringar som föreskrev att det var tillåtet att praktisera religion ifall man inte kränkte lag eller god sed. Detta slags formuleringar stryks nu. I förarbetena konstateras att det är självklart att frihetsutövningen måste vara lagenlig. Man noterar även att det slags formuleringar av hur grundläggande rättigheter kan begränsas som tidigare varit praxis är för allmänt hållna och lämnar för stort utrymme för godtycke.

Istället gäller det att i annan lag specificera religionsfrihetens gränser. Betoningen på lagenlighet understryker därmed också riksdagens roll i tolkningen av religionsfrihetens gränser. Ett mål med sekelskiftets reformarbete var även att stärka parlamentarismen. 

Det är också i den omgivande lagkontexten som vi finner information om hur friheten kan begränsas. I tolkningen av religionsfrihetens gränser lyfte man bland annat i reformarbetet fram betydelsen av de folkrättsliga fördrag som binder den finska staten, som t.ex. den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och den Internationella förklaringen om de medborgerliga och politiska rättigheterna. Den Europeiska konventionen konstaterar till exempel i Artikel 9.2 att ”Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral, eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”

Det är även genom att se till det omgivande lagverket i övrigt som vi finner information om hur friheten kan begränsas, samt vad det konkret betyder att religiös verksamhet måste vara lagenlig. Alla registrerade religionssamfund förväntas i sin verksamhet respektera de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. I fallet med den Evangelisk-lutherska kyrkan blir detta särskilt tydligt genom att det som offentligrättsligt samfund även utövar offentlig makt. Grundlagen (731/1999) stadgar: ”All utövning av offentlig makt bygga på lag. I all offentlig verksamhet skall lag noggrant iakttas.” Dessutom fastslår sektion 22 av grundlagen att: ”Det allmänna skall se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses.” Detta har tolkats som att lagar skall tolkas på ett människorättsvänligt sätt.

Bild: Pixabay.

Att det ändå inte är så enkelt eller entydigt i praktiken ser vi exempel på i det aktuella fallet från Högsta förvaltningsdomstolen, som efter omröstning slog fast att den Evangelisk-lutherska kyrkan var behörig att varna en präst som hade vigt ett samkönat par till äktenskap. Domarna viktade olika betydelsen av det religiösa samfundets inre autonomi att definiera synen på äktenskapet inklusive vem man vill viga till äktenskap, och att det handlar om offentlig maktutövning där lag skall följas, i detta fall den nya Äktenskapslagen från 2017.

Att diskussionen inte härmed är avslutad står klart. Äktenskapsfrågan aktualiserar spänningen mellan kyrkans inre autonomi och offentligrättsliga ställning. Att anlägga ett religionsfrihetsperspektiv är ett sätt att försöka hantera den spänningen. Här är det värt att notera att den religiösa autonomin ur ett religionsfrihetsperspektiv vanligen uppfattas som kringskuren och att tolkningen av vad den omfattar ofta, precis som vi kan utläsa ur sekelskiftets reformarbete, stannar vid en rätt standardiserad lista bestående av frågor som rör läran, medlemskap, valet av religiösa ledare, samt det som kan kallas ”kulten”, t.ex. gudstjänstfirande. Ur förarbetena till den nya äktenskapslagen framgår också att lagen inte tänks utmana religiösa samfunds inklusive den evangelisk-lutherska kyrkans rätt att själv välja vem man viger.

Diskussionen pekar även på något som är av mer allmän vikt när vi närmar oss frågor om rätten, rättens karaktär och dess relation till ’religion’. I en kulturell kontext präglad av århundraden av lutherskt inflytande är det kanske naturligt att insistera på att landets lag gäller och att lagen så att säga är en. Det kunde faktiskt ses som uttryck för en implicit teologisk position. Som kollegor nyligen har konstaterat: nordiska protestantiska teologer i det tjugonde århundradet ansåg till exempel att en nation styrd av ’sekulär’ lag var en förutsättning för att man skall kunna tala om en rättsstat.

Det här aktualiserar ytterligare en poäng som flera har gjort, nämligen att vi inte bör se på rätten i binära termer av religiös-sekulär där det ena antas utesluta det andra per definition. Istället borde vi se på denna relation religiös-sekulär som dialektisk och fokusera på vad det mer konkret betyder att något, exempelvis rätten, karakteriseras som religiöst respektive sekulärt. Vad är syftet, vad slags föreställningar grundar sig detta på, och vilka följder får det?

Tydligt är också att en betoning av rättsstatlighet och laglighet understryker statligt tolkningsföreträde eller åtminstone översyn i hög grad, inklusive ytterst i frågor som rör tro.

Vastaa

Täytä tietosi alle tai klikkaa kuvaketta kirjautuaksesi sisään:

WordPress.com-logo

Olet kommentoimassa WordPress.com -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Google photo

Olet kommentoimassa Google -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Twitter-kuva

Olet kommentoimassa Twitter -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Facebook-kuva

Olet kommentoimassa Facebook -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Muodostetaan yhteyttä palveluun %s