De händelser som kallas Tattarmossen-fallet har kommit att bli del av finländarnas kollektiva minne. Det var det mest omskrivna brottsfallet på sin tid och i centrum stod en häxcirkel bestående av fattiga människor vars makabra ritualer med kroppsstympning skakade en splittrad nation. Häxcirkeln försökte med hjälp av magi lösa en kontroversiell arvstvist, få tag på en mytisk skatt och bekämpa den högerextrema Lapporörelsen och grupper som den ansåg vara elitens hemliga sällskap. Boris Brander, doktorand i religionsvetenskap vid Åbo universitet, forskar i Tattarmossens häxcirkels aktiviteter och dess kopplingar till den politiska arbetarrörelsen.
Häxcirkel norr om Långa bron
Med utgångspunkt i kroppsdelar som hittades vid Tattarmossens källa åren 1930–1931, inleddes en av de mest anmärkningsvärda händelsekedjorna i Finlands brottshistoria. Det visade sig att kroppar hade lemlästats på Malms kyrkogård och kroppsdelar dumpats i en närliggande källa. Upptäckten av kropparna utlöste en massiv polisjakt. Misstankarna riktades mot medicinstudenter, en anställd på bårhuset och esoteriska organisationer, men alla spår visade sig till slut vara ogrundade.
Fallet löstes först ett år senare, då polisen arresterade folkbotaren Vilho Kallio, som var känd som Noita-Kallio från norra sidan av Långa bron. Senare grep polisen även Ida Widen och hennes utomäktenskapliga son Juhan Hedman, hamnarbetaren Ville Saari, och städerskan Hilda Friman som bodde i samma lägenhet som Kallio. Under polisens förhör erkände de anklagade sin inblandning i lemlästningarna. Utredningsprotokollen ger en redogörelse av en förtryckt arbetarklasshäxcirkel som kämpade för sina rättigheter med hjälp av magi.
Arrestfoton av Vilho Kallio och Ida Widen från 1932. Foto: Riksarkivet.
Under förhöret framkom att häxcirkelns aktiviteter utgick ifrån en esoterisk världsbild som baserades på en besvärjelsebok känd som Svarta Bibeln och på folktro, i vilka Vilho Kallio, som fungerade som gruppens vise man, var djupt insatt. Kallio, som i åratal hade använt kroppsdelar i sina besvärjelser, hade från början letat efter en mytisk skatt som han trodde fanns på botten av Tattarmossens källa. Kallio trodde att en hand från en avliden person som placerades i källan kunde avslöja den gömda skatten.
Skattjakten överskuggades så småningom av annat när Widen och hennes son anslöt sig till häxcirkeln. Kort före sitt första möte med Kallio hade Widen avtjänat ett fängelsestraff i samband med en kontroversiell arvsstrid. Widen uppgav att hon blivit dömd på grund av att hon begärt sin sons andel av arvet efter den avlidne miljonären och industrimannen Johan Walter Parviainen. Enligt Widen var Parviainen far till hennes utomäktenskapliga son. Om hon lyckades vinna arvstvisten skulle hon belöna häxcirkelns medlemmar med generösa andelar av arvet. Widen började kanalisera meddelanden från hinsides som uppenbarades på väggen i hennes lägenhet och instruerade gruppens medlemmar att placera kroppsdelar i Tattarmossens källa. Medlemmarna i häxcirkeln trodde att offergåvorna skulle bidra till att lösa arvstvisten, besegra all orättvisa och hjälpa dem i deras magiska kamp mot frimurarna och Lapporörelsen.
Tattarmossens fall avslutades 1932, då medlemmarna i häxcirkeln dömdes till korta fängelsestraff och villkorliga domar för lemlästning. Under rättegången behandlade pressen magikernas bekännelser i detalj. Bland annat lyftes Widens övernaturliga syner fram, som handlade dels om apokalyptiska profetior hämtade från texterna i den Svarta Bibeln, dels rättegången som ledde till hennes fängelsestraff. Tidigare har arvstvisten kring Widen betraktats som en oviktig anekdot från häxcirkelns spådams förflutna, men en granskning av de juridiska dokumenten avslöjar detaljer som bidrar till att förklara häxcirkelns avsikter. I visionerna hade Mikko Erich, en advokat som arbetade som riksdagsledamot för Socialdemokratiska partiet, uppenbarats för Widen. Pressen avfärdade Widens visioner som en mentalt instabil persons vanvett, men nya dokumentfynd ger en annan bild. Domstolsprotokollen avslöjar att Widen kände Erich. Han hade agerat som hennes advokat i samband med arvstvisten.
”Ett visst förvirrande rättsfall”
Arvsstriden som Widen inledde 1926 eskalerade till ett fyra år långt rättsfall som gick ända till Högsta domstolen. Under rättegången var klassklyftan mellan svaranden och käranden tydlig: Widen företräddes av arbetarklassen på norra sidan av Långa bron, medan arvtagarna till industrimagnaten företräddes av eliten inom den finska ekonomin.
Fram till nyligen har medlemmarna i Tattarmossens häxcirkel nästan utan undantag betraktats som marginaliserade och sysslolösa fattiga människor vars inflytande var begränsat till vidskepliga ritualer. I detta avseende måste historien skrivas om, eftersom Widen enligt dokument som rör arvsstriden kände framstående personer inom den politiska arbetarrörelsen. Widens viktigaste vittne var hennes nära vän Olga Leinonen, en SDP-ledamot som hade suttit i finska riksdagen i över tio år. Förutom Leinonen försvarade även partiets dåvarande ordförande Widens rykte under rättegången.
Rättegången, som började som ett civilrättsligt mål, övergick till straffrätt 1927 när motparterna började anklaga varandra för att ljuga för domstolen. Detta var första gången rättegången, som hölls bakom stängda dörrar, väckte medieuppmärksamhet. Enligt dödsboets advokat hade Widen läckt information till ”kommunistiska tidningar” i syfte att komplicera arvstvisten.
Nyhetsrapportering om Widens rättegång i Työväenjärjestöjen Tiedonantaja-tidningar 4.1.1928 (Foto: Digitalt material från Riksarkivet).
Domstolen ogillade slutligen Widens åtal och rättegången slutade med en seger för dödsboet. Widen och fyra av hennes vittnen dömdes till fängelse för mened. Bland de dömda fanns riksdagsledamoten Leinonen. För henne innebar domen slutet på hennes långa politiska karriär, vilket utlöste en het debatt i dagstidningarna.
Atelier Paris; Valokuvaamo Savia, valokuvaaja. Olga Leinonen (11.07.1877 – 09.01.1950), SDP:s riksdagsledamot 01.04.1919 – 26.03.1929, maskinarbetare, föreläsare, ledamot i Helsingfors stadsfullmäktige. CC BY-NC-ND 4.0
Den långa rättsliga striden påverkade även Widen känslomässigt och ekonomiskt. Det är anmärkningsvärt att Widen träffade Vilho Kallio omedelbart efter hennes frigivning från fängelset. Widens ackumulerade antipati mot samhällets elit smälte samman med Kallios esoteriska världsbild, där rättvisa för de kränkta skipades genom övernaturliga krafter och magiska ritualer.
Rättvisa genom magi
När man granskar Tattarmossens häxcirkels aktiviteter mot bakgrund av Widens arvstvist får man svar på många frågor. Under årens lopp har pressen behandlat häxcirkelns mål huvudsakligen som instabila individers vanföreställningar. Den bittra arvsstriden förklarar dock häxcirkelns fientlighet mot eliten. Önskan att få en miljonarvsförmögenhet genom magi är förståelig när man sätter sig in i situationen för en arbetslös arbetare i början av 1930-talet. Den globala recessionen hade en direkt inverkan på häxcirkelns medlemmar, som alla levde på socialbidrag vid tiden för händelserna i Tattarmossen.
Arbetarnas situation förvärrades också av den högerradikala Lapporörelsen. Häxcirkelns magiska kamp mot Lapporörelsen är lätt att förstå i ljuset av arvskonflikten. Den tidens extrema höger förföljde den politiska arbetarrörelsen, bland vilken fanns ett flertal politiker som stödde Widen.
Det är omöjligt att förstå verksamheten inom Tattarmossens häxcirkel utan att ta hänsyn till det sociala och politiska klimatet i Finland på 1930-talet. Medan medelklassen troligen betraktade de magiska ritualerna baserade på folktro och trollformelböcker som föråldrade vidskepelser, var de för Tattarmossens häxor en sista utpost att häva sig i en värld där den fattiga arbetarklassen lämnats vind för våg.