En gång var övernaturliga väsen en naturlig del av landskapet. Var hittar vi folktrons väsen idag och vilken funktion har de i nutidens föreställningsvärld? De här frågorna ställer sig Tora Wall, doktorand i nordisk folkloristik vid Åbo Akademi. I hennes forskningsprojekt om besöksmålet Trolska skogen i Hälsingland visar hon på hur ett mytiskt landskap kan bli till idag.
Det förflutnas människor rörde sig i ett landskap som befolkades av övernaturliga väsen, där iögonfallande naturformationer förklarades genom fantastiska sägner och vissa platser ansågs särskilt kraftfulla och därmed lämpliga för olika former av magiska ritualer. Ibland talar man om detta som ett mytiskt landskap. Genom sägnerna och de rituella platserna i landskapet gjordes världen meningsfull, landskapet blev en del av individens identitet och genom berättelserna skapades en känsla av samhörighet med andra som delade samma kulturarv.
Men vad hände egentligen med väsendena, och det mytiska landskapet, efter industrialiseringen och framväxten av det man brukar kalla det moderna, rationella samhället?
Under en period utgick man inom det tidiga 1900-talets akademiska kretsar från att folklorens föreställningar och berättelser hörde till det förflutna. De var ett immateriellt kulturarv nära knutet till det fysiska landskapet. När människor lämnade landsbygden för städerna, och bytte jordbruket mot fabriken, var dessa föreställningar inte längre meningsfulla och föll allt eftersom i glömska. Liksom hus, föremål och dräkter från bondesamhällets tid var folklore något man samlade in för att bevara som minnen av det som varit. Folklore var inte, tänkte forskarna, något som hörde hemma i den moderna världen.
Var möter vi tomtar idag? I Trolska skogen finns de i alla fall. Foto: Tora Wall.
Föränderlig folklore
Till viss del stämde det här. Den nya tiden förde med sig nya tankemodeller och nya sätt att förstå och tolka världen. Men samtidigt insåg man snart att folkloren (självklart) inte hade försvunnit, den hade förändrats för att passa i det nya samhälle som människorna levde i. Världen var fortfarande fylld av märkliga varelser och fantastiska berättelser, fast de handlade nu oftare om spökflygare, rymdvarelser, hemsökta hus och farliga liftare (för att inte tala om pizzor tillagade av råttkött).
Folktrons väsen nöjde sig inte heller med att stanna kvar som frusna relikter i folkminnessamlingarnas uppteckningar, utan fann arenor inom konsten, litteraturen och teatern där de tolkades, omtolkades och på olika sätt speglade omvärlden. Här skall kanske påpekas att det här på intet sätt var ett nytt fenomen. Den muntliga traditionen har länge existerat i växelverkan med litteratur, teater och konst. Homeros, Shakespeare och John Bauer är tre exempel på aktörer som inspirerats av folklore i sin konstnärliga verksamhet och som genom sitt skapande sedan färgat folkloren i efterföljande tider.
Under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet var folktrons väsen populära som motiv inom barnkulturen, inte minst i barnlitteraturen. Där användes tomtar, älvor, troll och andra väsen för att skapa fantasifulla berättelser som var avsedda att på ett pedagogiskt sätt förmedla önskvärda ideal (enligt vuxenvärlden) om moral och värderingar men också kunskap om skogen, historia och naturvetenskap.
I Trolska skogen i Hälsingland får besökarna uppleva ett mytiskt landskap. Foto: Tora Wall.
Folktro och turism
I min forskning studerar jag hur folktrons väsen och föreställningar om skogen brukas inom turism med inriktning mot barnkultur, folklore och natur. Jag fokuserar på besöksmålet Trolska skogen, som ligger i den lilla orten Mellanfjärden, i Hälsingland (Sverige). Där erbjuds besökarna teateräventyr för barn mellan 2 – 9 år och deras familjer under sommar- och julsäsongen. Äventyret är delvis interaktivt och för att uppleva det går besökarna genom skogen och stannar på vägen vid olika scener och miljöer där de får möta skogens väsen, som till exempel älvor, troll, tomtar, vittror men också varelser från modernare populärkultur, exempelvis tandfen och jultomten.
Skogen, miljöfrågor och barns värde som individer är centrala motiv, och värderingar om dessa förmedlas till besökarna genom de väsen de möter på vägen. Barnen görs delaktiga i äventyren genom lekfulla ritualer och uppdrag som de får med sig att utföra.
I Trolska skogen får alla vara en del av äventyret. Foto: Tora Wall.
En färggrann amulett
Så här sammanfattade jag ett besök i Trolska skogen tillsammans med ett barn i min fältdagbok:
”I entrén fick alla barn en karta och ett runt trästycke med konturerna av en blomma målad i mitten. I träet var ett hål borrat, så att en snodd kunde träs igenom och träbiten bäras som ett smycke. Den vänliga damen som gav E. hans blomma berättade att den var till för att han skulle kunna samla kraft och mod längs vägen. På olika ställen längs stigen fanns burkar med färg och penslar och barnens uppgift var att måla ett kronblad i varje färg. Den första färgen var rosa och den hittade vi hos fen Gull-Fina. Det rosa, förklarade Gull-Fina, stod för kärlek – både till andra, sig själv och naturen. Nästa färg var gul, som stod för glädje. När vi gått hela stigen runt var blommans alla kronblad fyllda med färger som symboliserade hopp, omtanke, mod och så vidare”
Halsbandet fick barnen behålla efter äventyret, som en amulett som kunde ge dem extra kraft och mod ifall de skulle behöva det någon gång.
I Trolska skogen skapas ett mytiskt landskap, som för en stund låter besökarna vistas i en förtrollad värld – men företeelsen i sig speglar också hur föreställningar om skogen som en besjälad (kanske rentav förtrollad) plats finns som en naturlig del av nutidens föreställningsvärld.