Vad hände när den kimbanguistiska kyrkan i Kongo blev utsparkad ur Kyrkornas världsråd? Mika Vähäkangas, forskningschef för Polin-institutet i Åbo, funderar kring den här frågan med utgångspunkt i kyrkans bakgrund, utveckling och öde.
Den kimbanguistiska kyrkan (Église de Jésus Christ sur la terre par son Envoyé Special Simon Kimbangu – EJCSK) är den första kyrkan som har blivit utsparkad ur Kyrkornas världsråd (KVR). Detta skedde på grund av att de hade lagt till läror som de andra kyrkorna anser vara oacceptabla. EJCSK var den första kyrkan av afrikanskt ursprung, utan några internationella kopplingar, som blev intagen i KVR. Vad hände?
Simon Kimbangu (född ca. 1889) hade baptistisk bakgrund och tog emot kallelsen från Gud att predika och hela sjuka år 1921. Han fick agera som en profet i endast knappt ett halvt år. Hembyn Nkamba blev snabbt en pilgrimsort för många människor från Belgiska Kongo och dess grannländer. Belgiska kolonialister befarade dock att en andlig ledare som han skulle leda folket till uppror även om hans predikan var icke-politisk och icke-våldsam. Profeten greps och dömdes till dödsstraff för ”förräderi”. Internationella protester ledde till att dödstraffet förvandlades till livstidsfängelse. Kimbangu dog efter trettio år i fängelse år 1951.
Jublande utanför templet i Nkamba. Foto: Mika Vähäkangas.
Folkfromhet och inkarnationer
Kimbangus efterföljare förföljdes hårt – de fängslades, torterades, skickades till koncentrationsläger och tusentals dog, enligt kimbanguisterna 36 000 personer. Belgien gav dem religionsfrihet år 1959, endast ett halvt år före Kongos självständighet. En kort tid efter religionsfriheten sökte EJCSK medlemskap i KVR och blev mottagen år 1969. Deras lära, skriven på franska, var nära baptism med vissa kongolesiska särdrag såsom att Simon Kimbangu var en profet. Det som på pappret tydde på att han kanske var mer än så var läran om Simon Kimbangus preexistens. Folkfromheten såg honom dock som en gud. KVR satsade på att förstärka den officiella läran bl.a. genom teologisk utbildning. Ändå började folkfromheten, som uttrycktes på kikongo och andra lokala språk, tränga sig in i den franska skrivna sfären tills man bara kunde konstatera att kimbanguister faktiskt hade en lära om att Simon Kimbangu inte bara var en profet, utan en inkarnation av den heliga anden, och att hans tre söner var de trinitariska personernas inkarnationer. Idag anser man att kyrkans nuvarande andliga ledare, Simon Kimbangu Kiangani (Simon Kimbangus sonson) är Simon Kimbangus reinkarnation. Detta betyder att även han är den heliga andens inkarnation. För de andra medlemskyrkorna i KVR blev det för många inkarnationer.
Troende tar emot pris för sina bidrag till kyrkan från den andliga ledaren. Foto: Mika Vähäkangas.
Kongo i centrum
Men varför dessa kongolesiska inkarnationer? Kimbanguisterna själva skulle svara att det är fråga om deras övertygelse om olika slags mirakel och under, så min analys nedan är en västerländsk sekulariserad tolkning.
Kung Leopolds Kongofristat, och det därpå följande tidiga Belgiska Kongo, hör till historiens våldsammaste regimer. Ungefär hälften av befolkningen förintades genom mord, svält och sjukdomar. Missionärer skapade legitimitet, både medvetet och omedvetet, för det koloniala systemet genom att introducera Jesus som en vit man som stod för västerländsk civilisation och för den vite mannens lagar och ordning. Den kristna (av)guden fungerade som en garant för denna våldsamma status quo. Mänskliga maktstrukturer brukar bygga på myter, religiösa eller politiska. Om man vill genomföra en grundlig social förändring behöver dessa myter förintas eller omtolkas. I fallet kimbanguism är det fråga om en genomgående omtolkning där Kongo och kongoleser samt även andra afrikaner lyfts i centrum med hjälp av de kongolesiska inkarnationerna.
Kulturell bakgrund
De kongolesiska inkarnationerna kommer dock från en viss kulturell bakgrund. Ungefär så länge som bakongo (det kongo-talande folket i området) har varit i kontakt med kristendom har det funnits kongolesiska profeter. Simon Kimbangu kan alltså ses som en höjdpunkt på en tradition som funnits under fyra sekler. Också i den kongolesiska kulturen har man haft en syn på livet efter döden där reinkarnation har spelat en viktig roll. Det är dock fråga om en diffus reinkarnation där den dödes själ samtidigt finns på olika platser – den finns i graven, i dödsriket på andra sidan av Atlanten, kvar kring hemmet och även som reinkarnation i ett barnbarn. Att själen kan finnas på flera platser samtidigt visar en grundlig skillnad mellan de kongolesiska och de västerländska synerna på människan. Detta betyder att en inkarnation för en kimbanguist inte betyder detsamma som en inkarnation för en västerlänning.
Den andliga ledaren kommer till sin offentliga mottagning i Nkamba. Foto: Mika Vähäkangas
Pacifistiskt motstånd
Även om kimbanguister inte själva skulle beskriva sin lära så här, anser jag att de kimbanguistiska inkarnationerna är ett sätt att ifrågasätta det västerländska absoluta sanningsanspråket och sätta punkt för den sinnenas kolonisering som pågår i Afrika ännu idag. På få platser i världen hittar man en likadan nivå av självförtroende och självständighet utan främlingsfientlighet som i Simon Kimbangus hemby Nkamba, som har blivit en viktig pilgrimsort för kimbanguister.
Är det då rättvist att kimbaguister kastades ut ur KVR? Det kan man fundera på när Moskvas patriarkat fortfarande sitter kvar i KVR. Detta patriarkat stöder öppet förfärliga brott mot mänskliga rättigheter i Ukraina samt skapar teologier och läror för att legitimera dessa brott. Flera ledande ortodoxa teologer menar att Moskvas patriarkat har blivit heretiskt. Kanske dock inte lika heretiskt som våra kongolesiska pacifistiska vänner?