Den här veckan pågår Europas största religionsvetarmöte då European Association for the Study of Religions (EASR) ordnar sin adertonde årskonferens – enligt tidens melodi i hybridform på plats i Pisa och online. Att ge en keynote-föreläsning vid EASR är en stor ära, konstaterar Donnerska institutets föreståndare Ruth Illman, men också en utmaning då det görs online: hur får man ut det bästa av hybrid-konferensandet?
Temat för årets EASR-konferens i Pisa presenterades redan vid den förra konferensen i Tartu sommaren 2019: ”Resilient Religion”. Föga visste vi då att en global pandemi lurade bakom hörnet och att konsekvenserna av den skulle göra temat inte bara intressant och relevant, utan akut nödvändigt för religionsforskare att ta sig an. EASR ordnar årligen sin konferens någonstans i Europa (år 2016 stod Religionsvetenskapliga sällskapet i Finland värd för konferensen i Helsingfors) och lockar ofta mellan 500–800 deltagare. Vart femte år är det paus: då ordnar istället den globala takorganisationen IAHR (International Association for the History of Religions) konferens med deltagare från hela världen. År 2020 hade många sett fram emot att delta i IAHR- konferensen på Nya Zeeland, men tyvärr ställdes den in.
Trots att pandemin ännu påverkar vår vardag i hög grad har vi ändå lärt oss en hel del om alternativa, smittsäkra sätt att mötas och föra vetenskapliga samtal. Därför blir årets EASR-konferens lyckligtvis av, nu i hybridform med en del deltagare på plats i Pisa, andra på plats framför sina datorskärmar i hemmakontor och arbetsrum runt om i Europa.
Keynote före corona: Ruth ger en keynote-föreläsning vid en konferens om konst och religionsdialog vid Fuller Theological Seminary, Pasadena, USA, november 2018.
Resilient religion är spänstig och motståndskraftig
Begreppet resiliens har blivit bekant under pandemin. Det handlar om en långsiktig förmåga att hantera förändringar, att kunna blomstra och vara verksam fastän världen är i gungning. Resiliensen kan stå för motståndskraft mot skadliga effekter av en förändring, men också för spänstighet och en förmåga att flexibelt forma sig enligt en ny situation. Det här kräver lyhördhet för tid och plats: att kunna avgöra hur en kris bäst hanteras, om anpassningen ska vara temporär eller permanent och vad som passar bäst just nu, just i den egna situationen.
Religionerna har genom tiderna erbjudit kraftfulla verktyg för att hantera krissituationer och skapa resiliens, konstaterar konferensarrangörerna. De institutionaliserade religionerna med fastslagna läror, ritualer och tolkningssystem erbjuder tröst, styrka och vägledning för många, också i mötet med Covid-19. För andra bidrar den personliga andligheten till resilens. Den kan omfatta föreställningar, praktiker och synsätt inspirerade av olika traditioner, etiska förhållningssätt och sekulär vetenskap och ta form i praktiker som inte har något att göra med etablerade sätt att ”göra religion”.
Som vanligt behandlar EASR-konferensens otaliga sessioner temat ur ofattbart många perspektiv: resiliens på medeltiden, bland religiösa minoriteter, i ett statistiskt eller juridiskt perspektiv, i nyandliga gemenskaper och tusenåriga samfund, för individen och för transnationella organisationer. Att läsa konferensprogrammet får huvudet att snurra och jag upplever en akut överflödsproblematik. Hur ska jag välja mellan alla oerhört intressanta parallellsessioner?
Keynote under (och efter?) corona: Ruth spelar in sin keynote-föreläsning för EASR i Pisa. Föredraget sänds som en del av konferensprogrammet den 2.9.
Att ge en keynote och inte vara på plats
Jag blev oerhört stolt och glad då kollegerna i Pisa kontaktade mig vid årsskiftet och bad mig hålla en av EASR-konferensens keynote-föredrag. Jag betraktar EASR som den största och viktigaste konferensen på vårt område och det är ett fint erkännande och en viktig möjlighet att få tala till en så stor, kunnig och engagerad publik. Jag började genast planera, i den – tycke jag då – realistiska förhoppningen att få ge föreläsningen på plats i Pisa, i direkt dialog med de europeiska kollegerna, ansikte mot ansikte.
I juni fick jag inse och acceptera att så inte blir fallet: mitt deltagande blir tyvärr på distans. Visst var jag modfälld: här var min stora dag, min stund i religionsforskarens ultimata rampljus, och så ska även den upplevas ensam hemma framför skärmen! Men kanske var det konferenstemats uppmaning till seghet och motstånd som fick mig att tänka om och se konstruktivt på saken. Hur lägger jag upp föreläsningen så att den engagerar en skärmtrött kollega på tusentals kilometers avstånd? Vilken sorts berättelse förmår de ta till sig och komma ihåg då vi inte möts? Vilka bilder kan hjälpa, och hur riggar jag upp bästa möjliga ljus- och ljudlandskap för att spela in ett sofistikerat föredrag?
I slutändan är jag nöjd med min inspelade keynote-föreläsning om vardagsjudendom i dagens Finland. Tillsammans med mig på skärmen kommer åhörarna att få se bilder av många fina nordiska kolleger som lanserat begrepp och idéer, skapat analysmodeller och samlat in viktiga forskningsmaterial som hjälpt mig och mitt forskarteam Minhag Finland på vägen. Forskning är samarbete och allt vi skapar är tänkt och formulerat i relation till andra.
I år får jag dricka mitt konferenskaffe på egen hand, men jag väntar redan på EASR 2022 som – på sätt eller annat – för oss alla till Cork!