Idrott som identifikation – en idrottskonsuments bekännelser

Lukuaika: 5 min.

Vilka identifikationsmöjligheter ger dagens elitidrott möjlighet till och hur påverkar nya tävlingsformer den traditionella kopplingen mellan nation och idrott? Åbo Akademis prorektor, teologen Mikael Lindfelt, reflekterar kring identitet, nationalism, kommersialism och idrott och frågar sig om idrottens lekfullhet fortfarande kan fascinera.

Lördagen den 29 maj 2021 var en given festdag för alla idrottsfantaster. Genom att planera sin dag bra kunde man både hinna njuta av det nästan-somriga vädret under förmiddagen och i lugn och ro avnjuta idrottsunderhållning i världsklass resten av dagen.

Så, vad sägs om följande meny? Som aptitretare bjuds på Giro d’Italia och dess 20:de etapp, den sista bergsetappen före det individuella tempoloppet Senato – Milano på 30,3 km. Daniano Cruso i det brittiska stallet Ineos Grenadiers tog till slut en imponerande seger på etappen och tog hand om andra platsen i helhetstävlingen, endast 1.59 efter Damiano Cruso i Bahrain Victorious.

Därefter följer en träningsmatch i herrfotboll mellan Finland och Sverige. Med kommande EM-2021 i sikte är allt som sker runt det finländska landslaget intressant. Laget, som för första gången får beträda den gröna mattan i ett mästerskapsspel, må ha kastat avundsjuka blickar på damlandslaget, men nu är det dags.

Matchen var kanske inte den bästa, men det är bara att byta kanal, för strax efter att domaren blåst av fotbollsmatchen är det nedsläpp i VM-gruppspelsmatchen FinlandTyskland, ishockey alltså. Finland har inlett turneringen bra och som regerande världsmästare är förväntningarna igen höga.

För egen del hinner jag endast med de två första perioderna. Dags att byta kanal igen, för dagens höjdpunkt är finalen i säsongens Champions League, herrar. Damernas dito, för två veckor sedan, mellan Chelsea och Barcelona (0-4) blev en lite ensidig historia, så nu är förväntningarna på matchen mellan Manchester City och Chelsea stora. Ägarna, schejk Mansour bin Zayed al-Nahyan och Roman Abramovitj, myser på sina yachter allt medan de trimmade atleterna drabbar samman vid floden Douros mynning i Porto.

Idrotten har traditionellt haft en nationell inramning, men även gett möjlighet till viktiga mänskliga möten. Bild: Mikael Lindfelt.

Idrottens traditionella konstellation

De flesta som konsumerar elitidrott som åskådare noterar kanske inte ens längre att det enda som sammanbinder händelserna jag beskrev ovan är tävlingslogiken. I övrigt bidrar tre helt olika tävlingsformer till spänningsmomentet man vill uppleva. Dagens dos av ishockey och Finlands träningsmatch mot Sverige är idrott i dess traditionella tävlingslogik där formerna tas från nationalstaternas verklighetsdomän.

Nationen och landsgränserna tas som givna utgångspunkter för den identifikationsprocess som utgör kärnan i all idrottsdelaktighet. Elitidrottens representationstanke utgår från att en urvalsprocess har fört fram de främsta från ”oss” att mäta sig med ”de andra”. All den orättvisa i antal invånare, utövare, idrottskultur, politisk stabilitet, ekonomi eller andra element av infrastruktur förbigås med en förvånad axelryckning. Det är inte de bästa lagen som spelar mot varandra, utan de bästa spelarna från Finland som spelar mot de bästa från Sverige/Tyskland, åtminstone hypotetiskt.

Den nationalistiska inramningen är den givet traditionella, t.o.m. till den grad att den känns naturlig. Allt sedan de olympiska spelen 1896 definierat vad internationell idrott handlar om har den känslan traderats som den naturliga konstruktionen av vem som representerar ”oss” och vem vi förväntas identifiera oss med.

Den kommersiella tävlingslogiken har utmanat den traditionella nationalstatslogiken. Bild: Mikael Lindfelt. 

Kommersialism som idrottens frigörare – eller så inte

Vid sidan av den traditionella nationalstatslogiken möter vi den kommersiella tävlingslogiken i två varianter.  Den ena har kvar vissa rester av nationalsstatslogiken (Champions League) genom att lagen kvalificerar sig till denna tävling med en ”omvänd” nationalstatslogik (klubbarnas arena och tävlingsschema är geografiskt markerad) medan spelarna och tränarna sällan kommer från lagets hemstad eller nation. De köps till en klubb för att spela för den publik som bor eller åtminstone samlas till match i en viss stad.

Den andra varianten (Tour d’Italia) har helt övergett nationalstatslogiken i och med att tävlingarna ordnas av helkommersiella stall som deltar i tävlingar som organiseras i Tour-form, dvs. tävlingarna ordnas på vissa orter medan själva representationstanken är helt borttagen. Stallen samlar de bästa åkarna de kan göra kontrakt med helt oberoende av var någon är född, uppvuxen eller lärt sig tala något språk. Logiken i tävlingens form bidrar till att de bästa möter de bästa oberoende av börd – givet att de bästa idrottarna lyssnar till de kommersiella sirenerna. 

Elitidrottens tävlingsmoment är meningsfullt när de som tävlar har en rimlig chans att vinna. Att man som åskådare vill, hoppas, önskar att en viss idrottare eller ett visst lag ska vinna kan bero på en mängd faktorer, men om den attityden är långvarig och integrerad hos åskådaren kan man med goda skäl säga att det finns en relation till idrottaren eller laget. En seger, men också en förlust, berör personligen. Att jag som finländare hoppas att herrlandslaget ska klara sig bra i EM-2021 som inleds denna vecka, kanske vinna någon match, säger något om hur jag identifierar mej med mitt land, min härkomst, min kultur. I en mening representerar spelarna mej, den kultur som format mej, de traditioner jag bär med mej, de berättelser som gett mej känslor och språk för stolthet, heroism, föredömlighet.

Om jag s.a.s. av ”gammal vana” starkt skulle önska Sverige vinster och framgång i den kommande EM-2021, samtidigt som Finlands spel skulle framstå som egalt för mej, uppfattas det troligen som ytterst märkligt. Åtminstone skulle jag känna mej tvungen att förklara mej. Hembyggds- och hemlandskärlek är så marinerade i den internationella elitidrottens DNA att en identifikationsprocess utanför denna ”hemvistslogik” ter sig provocerande. Hur stark vanan än kan tänkas vara är relationen till den egna hemtrakten och hemlandet längre, mera emotionell och – som sagt – narrativt identitetsskapande.      

Idrott ger möjlighet till identifikation, något skribenten har personlig erfarenhet av. Bild: Mikael Lindfelt.

Idrottens själ? En ny berättelse och bundenhet

Samtidigt är det skäl att komma ihåg att idrott inte är till för att fostra nationalism, även om den dimensionen historikt sett är stark. Idrottens själ finns inte där utan i lekens frihet, i gränsernas nödvändiga närvaro och samtidiga strävan efter transcendens, i fascinationen över makten över det okontrollerbara och den uppövade skicklighetens samspel med tillfälligheter. Identifikation behöver således inte enbart vara knuten till idrottaren eller laget utan minst lika mycket till situationen, till idrottshändelsen.

För en åskådare kan alltså idrottens dramaturgi med spel, vinst och förlust bli delar i en identifikationsprocess, där idrottens spänningsmoment blir en del av en personlig liturgi. Det egna livets med- och motgångar processas och tolkas i ljuset av de narrativa känslor som elitidrottens meningsrepertoar kan aktualisera. Att den kommersiella idrotten skapat andra slags identifikationsmönster än nationalismens kan ses som en möjlighet att se idrottens dramaturgiska potential på ett nytt sätt. Idrottens frigörs från nationalismens band men kopplas till kommersialismens snara.

Frågan är om idrottens lekfullhet kan fascinera i egen kraft – bortom barnens lekar?

Vastaa