I början av november samlades forskare från hela världen vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet för att diskutera rasism och religion. Konferensen gav en värdefull möjlighet att utbyta idéer, erfarenheter och för att ta några steg mot förändring. Arbete mot ojämlikhet, diskriminering och rasism är ett gemensamt kunskaps- och samhällsprojekt som överskrider disciplins- och nationsgränser, skriver doktorand Malin Fredriksson vid Åbo Akademi.

Centret för rasismforskning grundades i Uppsala för ett par år sedan, vilket också har en symbolisk betydelse ur ett historiskt perspektiv. År 1922 grundades nämligen statens rasbiologiska institut just i Uppsala, under ledning av Herman Lundborg, en av dåtidens främsta forskare inom rasbiologi och rashygien. På 1800-talet växte rasläran fram med naturvetenskapens ideal om att kunna klassificera och kategorisera människor och fenomen, också i Sverige. Till exempel samer och finnar ansågs tillhöra en lägre ras. Forskning i rashygien bedrevs ända fram till slutet av 1950-talet då institutet som sådant lades ner. Det här är ett av de mer extrema uttrycken för vetenskaplig rasism i Sveriges historia. För några år sedan upprörde frågan om rashygien också i Svenskfinland. Att lyfta fram dessa historiska realiteter är ett sätt att synliggöra obekväma sanningar och att göra upp med nationens historia. Föreställningen om den nordiska välfärdsstaten som växte fram efter andra världskriget utgick från tanken om ett folk, en religion, ett språk.

“Rasism är som en Cadillac, det utkommer en ny modell varje år”, introducerade CEMFOR:s forskningsledare Mattias Gardell. Foto: Malin Fredriksson.

Rasism och religion – två överlappande begrepp

Begreppet ‘ras’ och dess betydelsenyanser och värdeladdningar i olika språk tar olika former och uttryck över tid, betonade professor Mattias Gardell som är en av CEMFOR:s vetenskapliga ledare i sitt välkomsttal. Följaktligen är ras, rasism, etnicitet och religion begrepp som förhandlas i relation till varandra och får sina betydelser i olika kulturella, politiska, teologiska och sekulära kontexter. Innan biologiseringen av begreppet ras tog form inom den vetenskapliga rasismen, syftade ras till exempel på judar och muslimer och hade grund i teologiska argument. På 1500-talet började begreppet ras utvecklas som en del av en hierarkisk samhällsordning där man särskiljer mellan olika människotyper. Begreppet nämndes för första gången i ett spanskt uppslagsverk år 1611. Uppslagsverket utkom efter reconquistan på den iberiska halvön och nämnde bl.a. att judar och muslimer var underlägsna ”raser”. Idag lever liknande föreställningar om hierarkier av människogrupper vidare i begrepp som etnicitet, kultur och religion, även då begreppet ras inte används i sig.

Konferensens fokus på religion var synligt i form av att bl.a. islamofobi var ett framträdande tema. Ordet ’fobi’ antyder att det handlar om enskilda individers irrationella rädsla för muslimer, även om begreppet oftast avser ett mer generellt problem och struktur i samhället. Därför används även begreppet antimuslimsk rasism för att visa hur föreställningar om etnicitet, ras och religion överlappar varandra. Personer med antimuslimska föreställningar och attityder kan till exempel hävda att de inte är rasister, eftersom islam är en religion och inte en ras. Också antisemitism var ett centralt tema, med diskussionsinlägg om stereotypiska föreställningar och förföljelser från medeltid till idag och  antisemitisk retorik i högerradikala rörelser i Norden.

En röd tråd under konferensen var sambandet mellan individ, samhälle och globala rörelser. Jasmin Zine, en av keynote-talarna, analyserade de mekanismer och resurser som mobiliserar islamofobins globala industri. Individer, grupper och institutioner, såsom medier, politiska figurer, akademiker, tankesmedjor och högergrupper, formar tillsammans nätverk som demoniserar och marginaliserar islam och muslimer, inte bara i nationella kontexter utan också globalt. Det här är möjligt eftersom aktörerna har ekonomiska resurser och information sprids snabbt över internet i dagens digitala samhälle, vilket också blev tydligt i andra diskussioner under konferensen. Stereotypa, fördomsfulla och rasistiska föreställningar i media, klassrum, religiösa rum, arbetsliv och politik är i många fall en normaliserad del av vardagen. Inte bara diskriminering och rasism tar sig olika ideologiska, strukturella och materiella uttryck, utan det gör även motståndet. Religiös övertygelse, andlighet och religiösa praktiker är på olika sätt centrala redskap som en del av individers identitet, mobilisering och meningsskapande.

Konferensen ordnades på Humanistiska teatern vid Uppsala universitet. Foto: Malin Fredriksson.

Rasismforskning som kunskaps- och samhällsprojekt

Arbetet mot ojämlikhet, diskriminering och utsatthet är inte en fråga som kan lösas på ett sätt eller med en gång, utan är ett ständigt pågående samhälls- och kunskapsprojekt. Därför är det nödvändigt att olika perspektiv och röster får möjlighet att ta plats också inom forskningen.  Under konferensen uppmärksammades inte bara religionens roll i diskriminerande och förtryckande samhällsfenomen, utan också andra sociala kategoriers betydelse såsom genus och klass. Samtidigt behöver forskare också sträva efter att vara kritiskt medvetna om sin egen (makt)position, privilegier och aktörskap i kunskapsproduktionen. Genom att synliggöra förtryckande strukturer och praktiker finns det också en risk att forskare själva reproducerar skadliga diskurser. Även vithet är ett uttryck för rasifiering då ”osynlig” vithet och dominans konstrueras och reproduceras i olika sammanhang. Själva begreppet rasismforskning kan också problematiseras: det är en kategori de flesta forskare kanske inte identifierar sig med, utan väljer istället att profilera sig inom exempelvis postkolonial forskning, kritiska vithetsstudier eller inget av dem. Och vilka institutionaliserade strukturer möjliggör sådan forskning, till exempel hurdan forskning finansieras och vem beviljas bidrag?

En annan fråga är hur rasismforskningens resultat tas tillvara och används för att skapa praktiska lösningar i samhället, med andra ord hur kunskapen som forskare producerar sprids vidare ut ur det akademiska rummet: till samhället, myndigheter, beslutsfattare, utbildare och den breda allmänheten. Det inte tillräckligt att enbart sprida kunskapen för att skapa ett mer inkluderande, öppet och jämlikt samhälle, utan nyckeln är att också beröra människor på ett känslomässigt personligt plan för att bygga broar mellan ”oss” och ”dem”.