Hur ser lutherska identiteter ut i dagens Malaysia? Den här frågan ställer sig Tomas Ray, doktorand i teologi vid Åbo Akademi. Ray tecknar de malaysiska lutherska kyrkornas varierande bakgrund och visar på betydelsen av både historia och kontext för församlingsmedlemmarnas religiösa identitet.
Sedan coronatiden tog slut har jag med jämna mellanrum tillbringat tid i Malaysia och samlat in material för min doktorsavhandling. I mitt projekt undersöker jag den lutherska identiteten bland församlingsmedlemmar i lutherska kyrkor i Malaysia. Jag försöker ta reda på hur de knyter an till en luthersk denominationell identitet. Kort sagt, vad kan en 1500-tals tysk troslära ge moderna malaysier? Jag är också intresserad av vad mina informanter lyfter in från sina kulturella traditioner i sin kristna trosuppfattning. Jag försöker förstå och beskriva deras etniska identitet och vilka traditioner de fortfarande anser är viktiga.
Zion Cathedral i Brickfields, Kuala Lumpur. Foto: Tomas Ray.
Malaysias lutherska kyrkor
Det finns fyra lutherska kyrkor i Malaysia. I tre av dem finns engelskspråkiga församlingar. Äldst är Basel Christian Church in Malaysia (BCCM) som har sitt centrum i Kota Kinabalu på ön Borneo. Schweiziska Basels missionssällskap grundade kyrkan som nyligen firade 140 år. De flesta som hör till kyrkan har sitt ursprung bland kineser som kom för att jobba på brittiska jordbruk och plantager i Norra Borneo. De talade den kinesiska dialekten hakka. Idag är denna kyrka den största av de lutherska med 63 000 medlemmar. Sedan 1970-talet finns också församlingar som har verksamhet bland ursprungsbefolkningen och använder sig av nationsspråket bahasa malay.
Evangelical-Lutheran Church in Malaysia (ELCM) har sitt ursprung i Leipzigs missionssällskap och Svenska kyrkans mission. Kyrkan har främst tamilska medlemmar. Tamilerna flyttade från södra Indien för att jobba på gummiplantager och medlemmarna är både malaysier och lutheraner oftast i fjärde generationen. Zion Cathedral som finns i Brickfields i Kuala Lumpur firar i år 100 år.
Yngst bland de lutherska kyrkorna är Lutheran Church in Malaysia (LCM). Kyrkan har sitt ursprung i det amerikanska lutherska missionsarbetet. De firade 70 år ifjol. Största delen av medlemmarna i denna kyrka är av kinesiskt ursprung och pratar kantonesiska, eller dialekten hokkien. En del församlingar använder sig också av mandarin. Kineserna kom ursprungligen för att jobba i tenngruvorna under den brittiska tiden. I dagens läge jobbar många i bank och finansvärlden eller som affärsmän.
Lo hei sallad, med matpinnar att lyfta salladen med. Foto: Tomas Ray
Kontextualitet i gudstjänsten
De lutherska kyrkorna i Malaysia är speciella därför att de i regel är etniska kyrkor. I alla andra kyrkor i Malaysia är etniciteterna blandade. Orsakerna är historiska och organisatoriska.
Den här bakgrunden möjliggör också en större kontextualitet i gudstjänstlivet. I de kinesiska församlingarna firar man kinesiskt nyår genom att ha en gudstjänst på den första dagen av det kinesiska nyåret. Man delar ut röda kuvert med bibelverser och i vissa sammanhang också mandariner som en nyårsgåva. I Bangsar Lutheran, som är den engelskspråkiga församlingen i LCM, hade man också vid kyrkkaffet under det kinesiska nyåret ”lo hei” som är en malaysisk-kinesisk tradition. Det är en sallad med mestadels rårivna grönsaker. Alla deltagare skall med sina matpinnar tillsammans lyfta salladen och på det sättet blanda den. Ju högre man lyckas lyfta salladen, desto mera välsignelser får man under året i form av pengar, framgång och lycka.
I den evangelisk-lutherska kyrkan med tamiler har man en tradition där man tar av sig skorna innan man går till nattvarden. Första gången jag deltog i nattvarden i den kyrkan var jag den enda som hade skor på fötterna. Man förklarade vid kyrkkaffet att det är en asiatisk tradition, att det är skönt att vara utan skor. Samtidigt är det inte i någon annan kyrka man gör det här. Det är bara hos tamiler och jag vågar påstå att det har att göra med att man tar av sig skorna innan man går in i hinduiska tempel och närmar sig det heliga.
Kek Lok Si templet i Penang under det kinesiska nyåret. Foto: Tomas Ray
Kontextualitet i vardagslivet
Om man vill nå andra kontextuella nivåer i det kristna livet måste man gå ut ur kyrkorna och se vad som händer på ett vardagligt och personligt plan. Det är inom ramen för levd religion som man framför allt kan förstå hur den religiösa och etniska identiteten hänger ihop och lever i samexistens. Genom intervjuer och besök i enskilda hem har jag lärt mig vad människor tänker och gör när det kommer till både religion och kultur.
Tamilerna firar divali (i Malaysia deepavali) och pongal tillsammans med sina hinduiska grannar. Man går inte till templet, men man kan äta av maten. Man låter ibland bli den mat som man vet att har offrats till någon av gudarna, men finns det ingen annan mat att tillgå ber man en kristen bön innan man äter.
Alla kineser firar Kinesiskt nyår och på ching ming går man till sina förfäders gravar och rengör dem. De flesta kristna undviker att under ching ming tända rökelse och knäböja för förfäderna. En del gör det och någon ber en egen kristen bön istället. På frågan om varför man firar ching ming svarar de flesta att det är en uråldrig kinesisk tradition; att det inte är religionsutövning, utan tradition. Det är också så den katolska kyrkan i Malaysia löst problemet med de kinesiska riterna. Lutheraner gör därmed på samma sätt som katoliker i den frågan och skiljer mellan religion och tradition.
Kinesisk nyårdekoration i BCCM. Foto: Tomas Ray
Nya riter och olika identiteter
En av de jag intervjuade sade att hon med sin syster istället för att tända rökelse, vek origamihjärtan och satte på graven. Detta visar att det finns ett nytänkande kring riterna, men däremot ifrågasatte man aldrig traditionen att gå till graven på ching ming.
I mitt forskningsprojekt har jag lärt mig att mina informanter inte tycker att man blandar olika religioner. Man har heller inte en dubbel identitet. Däremot har jag observerat att man har en religiös identitet som är kristen, samt en etnisk identitet som är indisk eller kinesisk inom vilken man odlar kulturella och traditionella riter, som ibland nuddar även en religiös dimension.