Inom ramen för det av Svenska litteratursällskapet finansierade projektet Levd Religion i det medeltida Finland vid Tammerfors universitet intresserar man sig för religion som levd praxis under medeltiden med fokus på helgonkulten. En central typ av källor som man använder sig av är olika typer av juridiska dokument, till exempel testamenten. Projektforskare Anna-Stina Hägglund visar hur riddaren Henrik Klassons testamente från år 1453 kan användas som ett exempel på en senmedeltida persons andliga nätverk.
Ett testamente är ett juridiskt dokument som fastställer vad som ska ske med en persons materiella kvarlåtenskap efter döden. Testamenten uttrycker en persons sista vilja för hur egendomen ska fördelas mellan arvingar och andra närstående personer samtidigt som de också är bundna till sedvänjor och rättslig praxis. Så var det även under medeltiden med den skillnaden, som nog för en modern betraktare kan te sig främmande, att de personer som utställde sina testamenten utöver de anhöriga vanligen också utdelade ett stort antal gåvor till kyrkor, altarstiftelser, kapell, kloster, konvent, hospital, och semi-religiösa institutioner såsom gillen och brödraskap dedikerade till olika skyddshelgon.
Under medeltiden författades testamenten av professionella skrivare (notarier) och avbildningar som denna där en person dikterar sitt testamente på sin dödsbädd är vanliga. Illumination på pergament, tillverkad i Nederländerna i slutet av 1400-talet. Samling: Peniarth MS 481D, National Library of Wales.
För personer som levde under medeltiden var det viktigt att förbereda sig inför döden och för själens övergång från jordelivet till livet efter detta. För att underlätta själens vidare färd genom skärselden gav man gåvor till kyrkliga institutioner för att finansiera uppehället för präster och klosterfolk som man särskilt önskade att skulle hålla regelbundna förböner, minnesmässor eller vigilier för ens egen och andra närståendes hädangångna själar. Genom att sprida ut de så kallade själagåvorna över ett större antal andliga institutioner kunde testatorn öka mängden själavård, eftersom utgångsprincipen var: ju fler desto bättre.
Testamenterandets praktiker är därmed också nära kopplade till den levda religionen: individens agerande och vilket eller vilka helgons kyrkor, altaren, eller kloster som man valde att inkludera i testamentet. Samtidigt är testamenterandet sammanlänkat med tradition, sedvänjor och förväntningar på individen som också påverkade vart man riktade sina gåvor. Med hjälp av levd religion som ett metodologiskt grepp kan man undersöka testamenten utgående från personliga föreställningar, hur religionen var sammanlänkad med privatlivet samt hur de sociala kontaktnäten var bundna till den andliga sfären. Testamenten synliggör föreställningsvärldar både hos de personer som utställde sina testamenten och den samhälleliga kontext som de verkade i. Forskaren kan givetvis inte veta hur en person på 1400-talet tänkte eller kände, men man kan studera deras handlingar och personliga nätverk.
Riddaren Henrik Klassons testamente(n)
Ett exempel är riddaren och lagmannen Henrik Klassons (Diekn) testamente som han utställde i tre uppdaterade versioner. Han testamenterade inte bara till sin hustru Lucia Olofsdotter (Skälge) och andra nära anhöriga och vänner, utan gav också många gåvor till religiösa institutioner. Testamentsgåvorna speglar hans sociala status och som sådant är testamentet mycket typiskt för en person tillhörande aristokratin med rikliga gåvor av värdeföremål i guld, silver, ädelstenar, pälsverk, och silke. I enlighet med den fastställda formen för testamenten inleddes Henriks testamente daterat den 1 mars 1453 (den tredje slutgiltiga versionen) med att han i sin fulla välmakt, frisk till sinnet men kroppsligt sjuklig, hade tänkt på sin själsliga välgång och att alla människor på den yttersta dagen skulle stå inför Gud och få lön i enlighet med hur de levt sitt jordeliv. Därmed ville han nu utställa sitt testamente ”inför Gud, jungfru Maria, och hela himmelrikets herrskap” i sin hustru Lucias och hans vänners närvaro. Han utdelade gåvor till sammanlagt 39 olika mottagare.
Nådendals kyrka är idag allt som finns kvar av birgittinklostret som grundades år 1438. Foto: Anna-Stina Hägglund.
Mottagarna speglar Henriks status som en man tillhörande det högre frälset och hans religiösa, sociala, och professionella nätverk. I testamentet intar Nådendals kloster en prominent ställning eftersom han önskade bli begraven i klosterkyrkan och gav för ändamålet ett förgyllt silverbälte, hälften av hans gård Kaskis och en holme i Åbo skärgård. Att Birgittinerna i Nådendal hade en central plats i testamentet berodde på att Henrik och Lucia elva år tidigare, i maj 1442, hade bidragit till klostrets grundläggning genom att donera gården Ailos i Reso med villkoret att klostret också skulle byggas där. Utöver Birgittinerna i Nådendal fick även Birgittinklostret Mariendal utanför Tallinn 20 mark penningar som en änka i Tallinn var skyldig honom för en häst. Gåvan visar på hans affärskontakter till Tallinn, men också hans särskilda intresse för birgittinorden eftersom det var just Birgittinerna som skulle få penningsumman.
St Henrik var riddaren Henrik Klassons skyddshelgon och hans intresse för helgonet är synligt i testamentsgåvorna till kyrkor helgade åt St Henrik. Träskulptur i Nousis kyrka från 1400-talets början. Foto: Anna-Stina Hägglund.
Ytterligare stiftade han två eviga mässor i Heliga tre kungars kor i Åbo domkyrka som skulle hållas varje tisdag och onsdag för hans och Lucias, samt deras föräldrars själar. För att finansiera mässorna gav han en gård belägen i Nousis och dessutom fick koret också en kalk och andra redskap för hållandet av mässan. Heliga tre kungars brödraskap hade också en central ställning i testamentet eftersom Henrik var medlem av brödraskapet som var knutet till kapellet. Ytterligare fick även hans skyddshelgon och namne St Henrik en häst och ett harnesk, dominikanerna i Åbo en äng i Reso samt en kanna av koppar, högaltaret i domkyrkan ett salun (ett slags exklusivt ylletyg), Själa altaret i domkyrkan en gryta, St Henriks grav i Nousis ett täcke, St Lars kyrka i Virmo en häst, ytterligare gav han livsmedel till helgeandshuset (för fattigvård) och hospitalet (vård av spetälska) i Åbo, samt guld och silverföremål till franciskanerna i Raumo och Viborg samt till dominikanerna i Viborg, etc.
Nattvardskalken som Henrik donerade till Heliga tre kungars kor finns dessvärre inte bevarad, men kanske den likande denna guldkalk tillverkad i Åbo vid mitten av 1400-talet. Foto. Åbo Museicentral.
Henrik Klassons testamente är typiskt för hur medeltida testamenten utformades samt hur den materiella och andliga sfären var nära sammanlänkade. De institutioner som han hade ett närmare band till fick också dyrare gåvor. Med de ting som testamenterades till kyrkan kunde man omvandla materiell egendom till andlig valuta i form av böner och själamässor. På det här sättet förberedde sig testatorn på döden genom att göra sig av med alla världsliga ting och gav dem till omsorgsfullt valda mottagare.