Bastu och blomstertid – är det kulturarv? Vad innebär kulturarv i skolans kontext? Ada Elgabsi, doktorand i religionsvetenskap vid Åbo Akademi, ser närmare på frågor om kultur, arv och traditioner i skolsammanhang. I den här diskussionen blir också frågan om kollektivt minne centralt och hur ett sådant minne blir till.
I boken The Heritage Crusade and the Spoils of History (1998) diskuterar historikern och geografen David Lowenthal (1923–2018) någonting som han kallar ”levande arv” (living heritage). Ett levande arv skapas genom att sammansmälta det förflutna med nutiden och blir relevant eftersom det belyser att våra förfäders egenskaper och värderingar stämmer överens med våra. Att sammankoppla det förflutna med nutiden kan också skapa en känsla av att man upprätthåller en oavbruten tradition. Nutiden är, enligt Lowenthal, inte bara det förflutnas arvtagare utan dess aktiva partner. Med arvet följer också ofta krav på att acceptera, förvalta och föra arvet vidare.
Vad innebär ”levande arv” i vår samtid? Vilken betydelse har ”levande arv” i en skolkontext? Dessa frågor diskuterar jag i mitt doktorandprojekt: ’Religionsläs(o)kunnighet?En analys av förhållandet mellan religion och kultur i verksamhetskulturen i högstadieskolor i Svenskfinland’. I projektet intervjuar jag lärare och rektorer för att kunna lyfta fram deras egna erfarenheter och upplevelser av gråzoner mellan religion och kultur. I intervjuerna ställer jag också frågor om bland annat traditioner och värderingar, huruvida intervjupersonerna upplever att förändringar har ägt rum under deras karriärer samt om de anser att skolan har ett ansvar för att bevara och föra vidare traditioner. Det förflutna och i vilken utsträckning det återaktualiseras blir således centralt här. Detta gäller också begreppet kulturarv som tillsammans med begreppet religionsläskunnighet utgör min avhandlings teoretiska ramverk.
Den blomstertid nu kommer har ofta väckt debatt. Foto public domain.
Bastu och blomstertid
Begreppet ”kulturarv” är inte främmande i skolsammanhang. Begreppet lyfts fram både i läroplanen och av Utbildningsstyrelsen. Enligt Utbildningsstyrelsen (2024) är kulturarvet och att lära sig om det en del av läroplanen. Vad som ingår i begreppet kulturarv varierar. Ett exempel som lyfts fram av Utbildningsstyrelsen (2025) är den finländska bastukulturen. Ett annat exempel som Utbildningsstyrelsen (2025) beskriver som ett kulturarv är psalmen Den blomstertid nu kommer – en psalm som enligt Teemu Taira och Lori G. Beaman (2022) har blivit föremål för diskussion och debatt. Den 6.4.2025 publicerade YLE en artikel där ordförande för Utbildningsstyrelsens direktion Sofia Vikman diskuterar psalmen och huruvida det är tillåtet att sjunga den på vårfester i skolor. I artikeln står följande:
”[Vikman] framhåller att skolan ska vara allmänbildande och också överföra kulturarv till nya generationer”Att sjunga Den blomstertid nu kommer vid skolans vårfest kränker inte religionsfriheten utan är en del av det finländska kulturarvet”, konstaterar Vikman.”
I citatet ovan blir begreppen ”religionsfrihet” och ”kulturarv” viktiga att notera. Psalmen faller under kategorin ”det finländska kulturarvet” och att sjunga den kränker inte religionsfriheten, enligt Vikman. Huruvida och på vilket sätt element kategoriseras som ”religion” och/eller ”kultur” diskuterar jag i mitt doktorandprojekt. Detta leder i sin tur vidare till en diskussion om kulturalisering (culturalization) och huruvida en sådan process går att skönja i skolor – en process som enligt Taira och Beaman (2022) innebär att element med religiös karaktär placeras under kategorin ”kultur” eller ”vårt arv” för att fortsättningsvis få finnas kvar.
Utbildningsstyrelsen har lyft fram bastukultur som kulturarv. Foto: Santeri Viinamäki CC BY-SA 4.0
Traditioners betydelse
I intervjuerna ställer jag också frågor om traditioners betydelse, vilka traditioner intervjupersonerna anser vara viktiga att bevara och varför. Orsakerna till varför de anses vara viktiga kan vara flera. En tråd som är viktig att belysa och undersöka i detta sammanhang är minnet och dess roll vad gäller traditioner och kulturarv. I artikeln ‘Cultural heritage and Memory’ diskuterar Dacia Viejo-Rose (2015) förhållandet mellan minne och arv. Enligt Viejo-Rose skulle framför allt avsaknaden av minne – och allt som det inrymmer om tid och narrativ, kontinuitet, förändring, individuell och kollektiv identifikation – innebära att arv endast betraktades som ”gamla saker”. Enligt Viejo-Rose är kulturarv och kollektivt minne inte synonymer, men de har flera beröringspunkter.
Kollektivt minne nämns också i samband med olika kulturarvsstrategier, exempelvis i European Cultural Heritage Strategy for the 21st century. På Europarådets hemsida, där kulturarvstrategin i fråga är publicerad, påpekas det bland annat att Europarådets aktörskap inom fältet för kulturarv ska främja en känsla av identitet, kollektivt minne och en gemensam förståelse inom samhällen och samhällen emellan. Kopplingen mellan dessa – det vill säga kulturarv, en gemensam förståelse och kollektivt minne – är viktig att lyfta fram och vidare analysera. På vilket sätt blir människor tillhörande en grupp införstådda i vad som ingår i det gemensamma “kulturarvet”? Här blir det intressant att se vilken roll och betydelse det kollektiva minnet har vad gäller gemensamma förståelser av vad ett kulturarv är.