Hur såg den finländska publiken på 1930-talet på framträdanden av afroamerikanska musiker och deras framföranden av bland annat spiritualer? Den här frågan ställer sig Marika Kivinen, doktorand i allmän historia vid Åbo Akademi. Kivinen visar på den roll ras hade i marknadsföringen och rasistiska stereotypers del av förförståelsen, men även känslornas plats i mötet med de musikaliska framträdandena.
I november 1930 framträdde den amerikanska alten Marian Anderson (1897–1993) i Solennitetssalen i Helsingfors Universitet. Hon var inte den första svarta klassiska sångaren att ge konserter i Finland, och redan trettiofem år tidigare hade sånggruppen Fisk Jubilee Singers uppträtt i samma sal. Men Anderson blev något av ett fenomen – främst tackvare sin sångtekniska skicklighet och sina djuplodande tolkningar. Under de följande fyra åren gav hon tillsammans med den finska pianisten Kosti Vehanen (1887–1957) över tjugo konserter i Finland.
Anderson framförde på den första konserten musik från barocken, operaarior, tyska lieder och sånger på engelska. Hon avslutade programmet med afroamerikanska spiritualer: Go down Moses, I don’t feel no-ways tired och Oh, wasn’t that a wide river i arrangemang av Harry Burleigh (1866–1949) och Wade in the water i arrangemang av Edward Boatner (1898–1981).
Anderson hade under 1920-talet framträtt som konsertsångare i sitt hemland, men karriärmöjligheterna begränsades av segregeringen. Hon reste till Storbritannien och Tyskland, för att kunna göra karriär. År 1930 mötte hon Vehanen i Berlin. Han var utsänd av en av de främsta nordiska musikagenturerna. Strax efter deras första möte fick Anderson ett kontrakt för konserter i Oslo, Stockholm och Helsingfors.
Spiritualer som en form av kulturellt motstånd mot rasism
Andersons val att framföra afroamerikanska spiritualer i alla sina konserter kan ses som en form av kulturellt motstånd mot den klassiska musikens snäva och rasifierade normer. Spiritualerna bär på spår av det amerikanska plantageslaveriet och är en del av ett diasporiskt afrikanskt kulturarv. Spiritualerna blev en del av det afroamerikanska motståndet mot slaveriet och dess avhumaniserande effekter. Men spiritualerna blev också den form av musik som tilltalade vita abolitionister mest.
Körer och grupper framförde spiritualer i konserter, oftast i arrangemang som var anpassade till en vit publik. Andaktssånger och arbetssånger som varit i bruk på plantagerna förvandlades till konsertmusik. Kring sekelskiftet 1900 började afroamerikanska klassiska kompositörer arrangera sångerna för sångare och pianist. I arrangemangen frångick man den traditionella växelsången (”call and response”) och anpassade musiken till den klassiska musikens normer.
Det går att läsa in en stark symbolik i de spiritualer som Anderson framförde i Helsingfors år 1930. Fritt översatt är de första raderna i Go down, Moses: ”När Israel var i Egypten – Befria mitt folk! Förtycktes de så hårt att de inte stod ut – Befria mitt folk!” Trots att texten handlar om den gammaltestamentliga berättelsen om israelernas fångenskap, är det möjligt att tolka texten också som en kommentar mot samtida rasistiskt förtryck. Även Wade in the water anspelar på uttåget ur Egypten i den Andra Moseboken. Vissa forskare menar att sången har en direkt koppling till den underjordiska järnvägen, det nätverk av abolitionister, som hjälpte slavar att fly från Sydstaterna. Svarta abolitionister och aktivister lyfte fram spiritualerna som en viktig del av den afroamerikanska kulturen.
Frederick Douglass (1818–1895) kallade i sin självbiografi, publicerad 1845, spiritualerna för ”songs of sorrow”. Historikern och aktivisten W.E.B. DuBois (1868–1963) kallade dem för ”sorrow songs” i sin klassiker The Souls of Black Folk (1903). Ofta är det jazzmusiken som är i fokus, då man talar om Harlemrenässansen, alltså den afroamerikanska kulturens blomstring på 1920- och 1930-talen, men Harry Burleighs, Marian Andersons och många andras verksamhet visar hur centrala spiritualerna var för den svarta kulturen. Därför kan framförandet av spiritualer i konserter ses som ett sätt att ifrågasätta nedvärderande föreställningar av svarta, svart musik och svarta sångare.
Hur tolkade den finländska publiken Andersons framföranden?
Min forskning av finländskt pressmaterial visar att ras var en viktig del av marknadsföringen. Hundratals annonser och notiser mellan åren 1930 och 1934 hänvisade till Andersons hudfärg. I de kring hundra recensionerna av Andersons konserter som jag har analyserat tolkades Andersons utseende och röst ofta på ett rasifierande sätt.
Recensenterna hänvisade till spiritualerna som fromma sånger, och de ansågs av vissa representera en särskild religiös mystik, som kopplades till svarta personer. De tolkades ofta som afroamerikansk folkmusik. Den finländska förförståelsen av afroamerikansk musik präglades av sin tids europeiska och amerikanska ofta rasistiska stereotypier, men även av Onkel Toms stuga. Harriet Beecher Stowes klassiker hade översatts till svenska och finska redan på 1850-talet och hade fått en stor spridning. Ännu i början av 1900-talet lästes boken aktivt.
Recensionerna var fyllda av emotioner, vilket visar att musik inte enbart fungerar på idéplanet, utan också på känsloplanet. Det går att hävda att ett särskilt känslomässigt band till föreställningar om slaveriet skapades under konserterna i interaktionen mellan musiken, publiken och sångaren. Det intressanta är dock, att recensionerna inte egentligen hänvisade till slaveriets våldsamhet eller samtida rasismens våld, utan snarare skrev många recensenter om sina personliga upplevelser av skönheten i musiken och framförandet.
Pressmaterialet visar att amerikanska och västeuropeiska idéer om svarthet och afroamerikansk kultur var närvarande i den finländska kulturen på 1930-talet. Samtidigt visar Andersons konserter på hur afroamerikanska klassiska sångare gjorde motstånd mot rasismen genom sin konst. Anderson och andra svarta musiker skapade utrymme för svart kultur inom den klassiska musikens fält.
***
Artikeln bygger på skribentens pågående doktorsavhandling i allmän historia vid Åbo Akademi. Avhandlingen har finansierats av bland annat Donnerska institutet, Konestiftelsen och Svenska Kulturfonden.