Ifall finländska ateister konsumerar ateistiskt innehåll skapat av amerikaner och britter, med vilka glasögon betraktar de då religionsfrågor i Finland? Om religioner ser olika ut på olika håll i världen, kan ateismen då vara lika för alla? Robin Isomaa, doktorand i religionsvetenskap vid Åbo Akademi, diskuterar ateistiska YouTube-kanaler och deras identitetsskapande betydelse idag.
En av de tydligaste religionstrenderna i västvärlden under de senaste decennierna är ett minskande intresse för traditionella religiösa organisationer. De flesta undersökningar visar att andelen personer utan religiös tillhörighet ständigt ökar och att allt fler hellre beskriver sig som “andliga” än som “religiösa”. ”Icke-religion” har varit ett centralt begrepp inom religionsvetenskapen sedan början av 2000-talet.
Ateism i Finland
Samma utveckling kan även ses i Finland. Befolkningsstatistik från 2019 visar att fler än var fjärde finländare inte tillhör något religiöst samfund och studier under 2010-talet visar att fler än var femte inte skulle kalla sig religiös. Icke-religiös betyder givetvis inte ”ateist”, men andelen finländare som säger att de inte tror på gudar är endast något mindre. Däremot är det väldigt få, runt tre procent, som identifierar sig som ateister, vilket ligger närmare amerikanska siffror än de som rapporteras från våra nordiska grannländer.
Trots att tre procent ändå motsvarar över 150 000 finländare, finns det ytterst lite explicit ateistisk organisering i Finland. Det finns endast en handfull organisationer och ingen av dem har fler medlemmar än en genomsnittlig studentförening. Det finns många tänkbara anledningar till detta ointresse. Finland uppfattas oftast som ett väldigt sekulariserat land där religionen (läs: Evangelisk-lutherska kyrkan) inte ges speciellt mycket utrymme i offentligheten och det finns mer synliga organisationer, såsom Fritänkarförbundet, som engagerar sig i dylika frågor.
En fråga kvarstår dock: vad gör ateister? Skillnaden mellan att inte tro på gudar och att explicit kalla sig ateist är att det senare är en fråga om identitet. Identiteter är inget som personer bara har, utan de måste bekräftas för att vidhållas. Den sociala funktion som en fysisk organisation erbjuder i form av möten och evenemang är en form av bekräftelse. Konsumtion av ateistiskt innehåll och diskussion därav på nätet är en annan.
Religionskritikens digitalisering
I mitten av 00-talet fick ateismen ökad synlighet i medierna genom en serie anti-religiösa bästsäljare av författare som Richard Dawkins och Sam Harris. Den så kallade nyateismen diskuterades flitigt i medierna, men intresset dog ut relativt snabbt.
Diskussioner om de här författarnas verk och argument levde dock vidare på nätet: på diskussionsforum och på YouTube. Till skillnad från dagens professionaliserade YouTube bestod videotjänsten för tio år sedan främst av videobloggar inspelade med webbkamera och datorns inbyggda mikrofon. Många ateister använde sig av denna tillgänglighet för att i upprörd eller humoristisk stil sprida nyateisternas religionskritik och gräla med kristna YouTube-apologeter. De mest framgångsrika är aktiva än idag, trots att många flyttat sitt fokus från religion till politik.
Att vara videokonsument
Konsumtion av YouTube-innehåll är annorlunda än konsumtion av traditionella medier. Genom kommentarsfältet kan man enkelt dela sina åsikter och få kontakt med andra tittare. Avståndet till skaparen är relativt litet; hen kommer antagligen att se din kommentar och kanske t.o.m. svara på den. Det bildas en form av gemenskap mellan tittarna: vi som är fans, vi som väntar på nästa video. Att konsumera en video är med andra ord att bli del av ett socialt sammanhang.
Bild: photoroyalty / Freepik.com
Att vara en engagerad konsument handlar inte enbart om att konsumera innehåll och diskutera det med andra. Innehållsskapare ber även tittarna sprida videon och stöda dem ekonomiskt genom gräsrotsfinansiering. På så sätt blir konsumenterna även delaktiga i produktionen och distributionen. Den här engagerade konsumtionen kan ses som ett sätt att bekräfta en identitet. Den erbjuder ett aktivt sätt att vara ateist (eller något annat), utanför traditionella organisationsformer. Genom att konsumera, dela, kommentera, och finansiera ateistiskt innehåll blir ens ateism synlig för andra. På så sätt stärks den ateistiska identiteten.
Organisationer som innehållsskapare
Att skapa YouTube-innehåll kan vara en central del av ateistorganisationers verksamhet. Ex-Muslims of North America laddar t.ex. upp föreläsningar och personliga berättelser på sin YouTube-kanal. The Atheist Community of Austin började som en liten lokal organisation i Texas, men tack vare YouTube är de idag nästan globala. Klipp från deras lokalteveprogram The Atheist Experience (1997–) blev populära i ateistkretsar i slutet av 00-talet och 2012 startade de en egen YouTube-kanal, som idag har över 300 000 prenumeranter. Sedan 2015 producerar de programmet själva och sänder det live via YouTube.
Organisationens officiella medlemstal kommer knappast nära antalet prenumeranter, men engagerade konsumenter bör kanske betraktas som inofficiella medlemmar. De gör antagligen mera för organisationen än vad de flesta finländska lutheraner gör för sin kyrka. Och dessutom erbjuder YouTube en egen form av medlemskap.
Det verkar inte finnas några finländska innehållsskapare vars videoproduktion fokuserar på frågor ur ett explicit ateistiskt perspektiv. Antagligen är ett snävt fokus inget framgångsrecept när ens publik är begränsad till fem miljoner tittare. Ifall finländska ateister konsumerar ateistiskt innehåll skapat av amerikaner och britter, med vilka glasögon betraktar de då religionsfrågor i Finland? Om religioner ser olika ut på olika håll i världen, kan ateismen då vara lika för alla?