Den lilla hamnstaden Salem i Massachusets är för mången förknippad med häxprocesserna som hölls där 1692. Idag har Salem utvecklats till ett centrum för samtida satanism och The Satanic Temple (TST) har sitt huvudkontor där. I bloggen redogör Zhivka Koleva, doktorand i religionssociologi vid Uppsala universitet, för TST:s syn på religion, moral och gemenskap, samt hur rörelsen utmanar traditionella gränser mellan religion och sekularism. Koleva har besökt Salem i sina fältstudier. Hon ger en inblick i TST:s verksamhet och reflekterar över den interna dynamiken inom TST och dess roll i det offentliga samtalet, med fokus på frågor om identitet, motstånd och social samhörighet.
När jag räcker över mitt pass till gränskontrollen på Boston Logan flygplats är det bara några dagar kvar till Halloween och det amerikanska presidentvalet 2024. Gränskontrollpolisen granskar mina resehandlingar och frågar om syftet med min vistelse. När den uniformerade hör ord som ”observationer” och ”intervjuer”, vill han veta mer om vad det är jag egentligen ska undersöka. ”Satanism”, svarar jag, ”The Satanic Temple”. ”Salem, right?”, frågar han då – och mycket riktigt är det dit jag ska på fältstudier.
The Satanic Temple Salem Art Gallery – TST:s huvudkontor med regnbågsflagga. Många av rörelsens medlemmar identifierar sig inom HBTQ-spektrat. Foto: Zhivka Koleva.
Salem – ett samtida satanistiskt nav?
The Satanic Temple (TST) som grundades i USA år 2013 har sitt huvudkontor i den historiska hamnstaden i Massachusetts, känd för häxprocesserna från 1692. Denna forna handelsmetropol har idag omvandlats till en turistmagnet. På gatorna rör sig levande och döda sida vid sida. I stadens historiska kärna hänger spindelvävstäckta skelett utanpå träpanelklädda hus och trängs med zombier, häxor, spöken och urgröpta pumpor. Där finns mycket ockult att köpa och uppleva.
På ett litet torg ansluter jag till en guidad visning med temat Satanic Salem. Den leds av en ordinerad Minister of Satan som tillhör TST:s lokala församling. I turistgruppen bär några Halloweenkostymer och smink medan andra, liksom jag, är vardagsklädda. Guiden presenterar sig även som en praktiserande häxa. Följd av sin svarta pudel Satan, leder guiden oss genom fullpackade gränder och är noga med att vi korsar gator bara vid övergångsställen. TST-ministern berättar Salems historia utifrån sitt ockulta perspektiv och med mycket humor, men betonar samtidigt vikten av att hålla sig till den verkliga kunskapen om staden utan spöken och vidskepelser. Bara några kvarter bort från denna smältdegel av mystik, underhållning och kommers, påminner trädgårdsskyltar om det dagsaktuella: politiskt stöd uttrycks för antingen Trump eller Harris. TST är en av de röster som genom offentliga interventioner motsätter sig kristen nationalism och förespråkar religiös pluralism. Att TST valt just Salem som bas är ingen slump. USA:s nordöstra region betraktas som mer sekulär och politiskt liberal och häxstadens historiska trauma är något rörelsen aktivt anknyter till.
Interiör från TST:s huvudkontor: Installationen som TST ställde ut i Iowa Kapitolium vintern 2023 (övre vänster). As Above So Below, utställning av konstnären KTRON (övre höger). Biblioteket (nedre vänster). La Voisin-rummet, dedikerat till Catherine Monvoisin (ca 1640–1680), fransk spådam anklagad för häxeri (nedre höger). Foto: Zhivka Koleva.
Vad står TST för egentligen?
Den unga rörelsens främsta signum är att ta avstånd från tro på det övernaturliga samtidigt som den kämpat sig fram till att bli erkänd som religiöst samfund i USA. I symbolisk mening använder TST det diaboliska som en positivt laddad identifikation som står för fritänkande och rebelliskhet. Idémässigt ser de sig som en fortsättning av upplysningstidens rationalism. Etiskt postulerar de en moral som bygger på principer som autonomi, empati och kunskapstro, utan att förankra dessa i något transcendent. Att vara en icke-teistisk religion är en central gränsdragning i TST:s självbild.
Medlemmar jag talat med lyfter fram betydelsen av social gemenskap som en central del av sitt engagemang i rörelsen. Att de delar samma moralkod ger dem tillit till gruppen och skapar rum för samhörighet, i synnerhet för medlemmar som har flera stigmatiserade identiteter. Samtidigt uppstår det interna spänningar kring just hur dessa moralprinciper efterlevs i praktiken, och hur rörelsen uttrycker dem i sin aktivism.
Den guidade turen slutar den här dagen vid huvudkontoret som kallas The Satanic Temple Salem Art Gallery. I dess trädgård utför vår guide en häxritual i vilken vi besökare kan delta och som avskedsgåva får vi en liten kristall var.
Vid första anblick kan detta religiösa centrum misstas för en turistattraktion bland andra. I receptionen möts jag av en butik med TST-relaterade artiklar. I ett hörn står en spådomsautomat där Baphomet uttalar sig om framtiden mot en avgift. Jag tittar på konstutställningarna och tar bilder på originalet av Baphomet-statyn som figurerat i rörelsens kampanjer. Ett av de mest uppmärksammade exemplen ägde rum i Oklahoma City när delstaten placerade ett monument över de tio budorden på sitt kapitoliumområde varpå TST begärde att Baphomet skulle få stå bredvid som en markering för religiös pluralism.
TST:s lokal, som tidigare varit begravningsbyrå, rymmer även ett bibliotek, en gotisk svit som går att hyra, samt en av rörelsens julinstallationer. Den har vandaliserats efter att ha ställts ut i Iowas Kapitolium. Även Salem Art Gallery har blivit föremål för flera attacker. Flera personer som deltar i min studie uttrycker frustration över existerande feltolkningar. Många tycker att allt TST är och gör är ett skämt, menar de. Av andra blir de uppfattade som ett helvetiskt hot. Men TST:s bas står kvar och tillsammans med den återställda konstinstallationen är den en demonstration av gruppens resiliens.
Baphomet-statyn i TST:s huvudkontor. Först avtäcktes den i Detroit 2015 och har sedan dess blivit en ikonisk symbol för TST och dess aktivism. Foto: Zhivka Koleva
Forskningsperspektiv på TST
Forskare har diskuterat hur humanistiska och ateistiska organisationer ofta saknar symboliska rum, vilka kan fungera som samlingspunkter för identitetsbyggande, kollektiva aktiviteter och offentlig representation. TST:s val att gestalta sitt huvudkontor som konstgalleri är ett drag som utmanar föreställningar om vad ett religiöst rum kan vara.
Var går egentligen gränsen mellan religion och icke-religion? Och vem har mandat att dra den gränsen – forskaren eller rörelsen själv? För mig handlar studien om att följa praktiker som passerar som religion i en viss social kontext, att se hur en rörelse som TST föds, förändras, splittras och återuppbygger gemenskap i spänningsfältet mellan opposition och dialog med sin omgivning.