I de nordiska länderna har man forskat i folksägner under hela 1900-talet, men det stora sägenmaterial som finns i våra arkiv har fortfarande mycket kvar att ge. I synnerhet det erotiska materialet har förbisetts i finlandssvenska forskningssammanhang, skriver Catarina Harjunen som nyligen disputerat i folkloristik vid Åbo Akademi.
Betydelser av genus och sexualitet i folksägner
I min doktorsavhandling Att dansa med de(t) skeva. Erotiska möten mellan människa och naturväsen i finlandssvenska folksägner undersöker jag finlandssvenska folksägner insamlade mellan 1860 och 1950. Jag har kritiskt granskat konstruktionen av det så kallat normala i genus och sexualitet i berättade erotiska möten mellan människa och naturväsen. Med erotiska möten menar jag situationer med erotiska undertoner där människor berättas träffa olika naturväsen, det vill säga troll, skogsrå, sjörå och näcken. Syftet med avhandlingen är att visa hur normalitet konstrueras och upprätthålls. Detta har jag gjort med hjälp av queerteori, vars uppgift är bland annat att ifrågasätta det som anses vara naturligt. De frågor som ställs kretsar kring normalitet angående sexualitet och genussystem. Vad är normalt? Varför är det normalt? Hur märks det normala? Vad händer när någonting är onormalt?
I sägenmaterialets erotiska möten är väsendet ofta en kvinna och människan en man. Eftersom naturväsen ofta tolkas som en förlängning av naturen blir mötet inte bara ett möte mellan kvinna och man eller väsen och människa, utan även ett möte mellan natur och kultur. Historiskt har kvinnors sexualitet liknats vid den nyckfulla, vilda naturen samtidigt som kvinnan, paradoxalt nog, har ansetts passiv och i behov av mannens virilitet för att väcka hennes passioner. Mannen i sin tur tur företräder den rationella, sansade och utbildade kulturen. Han är stark och viril men även intelligent nog att kontrollera sig själv.
När människa och naturväsen möts i erotikens tecken sker en sammanblandning av kropp och världsbild. Föreställningar om manligt och kvinnligt, mänskligt och omänskligt, kultur och natur möts och skapar oreda. Väsendena beskrivs ofta ha mänskliga kroppar och de kvinnliga väsendena benämns som ”fröknar” och ”fina fruar”. Ändå är det någonting med dem som klargör att det inte är mänskliga varelser det är frågan om. Deras nästan-mänsklighet kan ändå tolkas utgöra en förlåtande omständighet när män väljer att ingå i erotiska relationer med dem. Ändå är relationer med väsen inte samhälleligt accepterat, och det har inte bara att göra med deras icke-mänsklighet: i synnerhet de kvinnliga väsendena beter sig ofta på ett sätt som enligt tidens ideal var okvinnligt och subversivt. De kvinnliga väsendena hade ofta makt över män på ett sätt som kvinnor inte hade. Således kan väsendena tolkas som oroväckande i en patriarkal kontext.
Vad avslöjar sägnerna om människan och samhället?
Därtill använder jag mig i avhandlingen också av posthumanistiska tankegångar, vilket innebär en problematisering av människan som överordnad andra arter. Ett avgörande begrepp för hur jag valde att se på relationen mellan människa och väsen är sällskapsart, myntat av posthumanisten Donna Haraway. Sällskapsarter påverkar varandra, i dåtid, nutid och framtid. Människan är sällskapsart med alla andra arter på jorden, från bakterier till stora däggdjur. Relationen mellan sällskapsarter är sällan friktionsfri men alltid full av påverkan åt bägge hållen. Sällskapsartsrelationen mellan människa och väsen kan sägas finnas på två olika plan: i den metafysiska sägenvärlden eller berättelsen, där människan möter väsen ute i skogen, och i en folklig föreställningsvärld, där väsendena formar hur människan ser på sin omvärld. I berättad form kan väsendena fortfarande sägas vara en sällskapsart till människan, eftersom människan fortfarande berättar om möten i väsen, men nu snarare i skönlitterär form.
Som sällskapsarter finns det en ständig konflikt men även längtan efter en meningsfull relation mellan människa och väsen. Analysen är uppbyggd kring en samhällelig förväntan om hur mänskliga erotiska relationer i bondesamhället skulle skapas: genom möte, uppvaktning enligt specifika sociala normer, äktenskap och familjebildning. Mot denna struktur visar sägnerna att samhällets normer påverkar sällskapsartsrelationen och hindrar den från att fungera optimalt. I de få fall där människor och väsen tycks kunna leva tillsammans är det äktenskapet som får det att fungera. I äktenskapet förenas det kvinnliga och manliga under en patriarkal genusordning som fungerar anpassande.
Folksägnen som handlar om erotiska möten mellan människa och väsen kan ses som en omvälvande berättelse, ett sätt att åtminstone i berättelsens värld få dansa, samexistera och töja på normerna, med de(t) skeva. Den kan tolkas som ett sätt att uttrycka okonventionella begär, om de så handlar om en skev sexualitet eller en önskan om att få leva på ett sätt som kanske inte var möjligt under en viss tid, i ett visst rum. Oavsett tolkning så utgör det erotiska sägenmaterialet en intressant men relativt outforskad del av den finlandssvenska sägentraditionen.